Aftonbladet – 16 september 1843, sida 1

KORRESPONDENS-ARTIKEL. Berlin den 9 September. I tlörrgår såg man på jernvägsstationen i Stettin en resande, som icke ville vara bekant, men som oaktadt den stora nozgranheten med fremmande i Preussen icke frågades elter pass — ty han var känd i orten — alla Ryssars sjellherrskare. Det är icke godt att resa incognito, när man, såsom Saul, är ett hufvud högre än folket. Jernvägsdirektionen, heter det uttryckligt från Stettin, lät genast besörja en dugtigare kokning i pannorne och efter 4 timmar var den höge resande i Berlin, men fortsatte derifrån sin resa vidare till Sans Souci, der konungen då vistades. Kejsaren var åtföljd af sin höge herr måg, hertig Max af Leuchtenberg. Samtidigt härmed inträffa DD. KK. HH. Kronprinsen och Kronprinsessan af Sverige i Dresden, hvarifrån de hitväntas den 42. Det är vanligt, att när man får fremmande, skola dockorne fram och lek anställas. Det skedde också i går här. Stor parad hölls på sandfåltet utanför Haller-Thor, med 30,000 man och kanske 400 kanoner. Onekligen äro dessa dockor vackra, Den nya beklädnad, som preussiska militären nyss erhållit, har det framför den fordna, att den är beqvämare, förutsätter icke snörlifvet och är oändligt mera pittoresk. Fracken, detta mönster af smaklöshet, har hos kavalleriet fått lemna rum åt medeltids-vapenrocken, så alt den gemene ser ut som en seralimerriddare eller något dylikt. Hufvudbonaden är också från medeltiden, som åter sjelf lånt den från Rom. Jag hörde icke sällan som barn uttrycket: hugga en i pickalufvenn, och tänkte mig dervid att lugga någon. Det är blott en förvrängning af Pickelhaube, den sort hjelm, som i medetiden brukades, och som den preussiska militären temligen allmänt erhållit. Isynnerhet utmärke, sig den kungliga lifvakten med sina hvita riddarerockar, försilfrade hbarnesk, hjelm af silfver, derå öfverst, i stället för den 4 tum långa spetsen å pickelhufvan, silter en öra af silfver med utbredda vingar och gyllene krova på bufvudet. Dessa örnar se så lefvande ut, då under ridten alla menniskohufvuden röra sig, följaktligen också örnarne som sitta derpå. Början af paraden var tilldelandet af en fana åt ett regemente, hvarvid gudstjenst bölle. Defileringen för de höga personerna räckte ett par timmar. Berättaren erinrade sig ovilkorligen ur ett hemlands poem ett förtrytelsens utrop öfver nyfikenheten: p,är det en syn som roa kan så mången? det är redan eifte sången jag här de samma kärngar ser. Ur vägen! Ehuru på en arbetsdag, då så otaliza voro hindradv att komma ut, var likväl folkmassan otalig, hvilket isynnerket märktes, då alla skulle tillbaka. Berättaren såg folkströmmen i tre timmar oafbrutet röra sig på två vägar till HallerThor, der man icke fick under tiden åkande pas sera ut. Porten är så bred som Norr tull i Stockholm, men omm den var tillräcklig då den byggdes (i Fredrik II:s tid), är den likväl nu, såsom alia de öfriva, med undantag af BrandenburgerThor, befannen för liten, hvarföre mahär betönkt på alt ombygga dem alla; och isanning, det är: bevis nog för behofvet, då en åkande ölverraskas af mötet medl en geusdarm som vä rar passagen i fredlig tid. Igenom denna porten ankommo, på ensidoväg från die Hascnheide, kon a och kejsaren i vagn, klädda i preussiska : V Belio-Allianceptatson,