Aftonbladet – 15 september 1843, sida 1

kännt igen honom, och hennes blick var liflig och uttrycksfull. Dörrn rycktes upp, grefvinnan inträdde. Hon såg till en början ieke Alastor, som var skymd bakom en gardin. i oe Hvad i herrans namn är du inte klädd ännu? och rält som det är, är kanske huset fullt ar fremmande, som komma för att gratulera till lysningen . . . Som ej blir a5 sade Alastor, i det han framträdde. i nÅlastor ! skrek moderh, som om hon fått se ett spöke. Jag kom just lagom för att förbjuda deny återtog Alastor, i det han kysste moderns hand, som icke visste om hon skulle lemna den, eller dra den tillbaka. Vid denna underrättelse var öfvergången från sorg till glädje hos Louise mera stilla än man skulle förmoda. Hon lade sin hand i brodrens, och fästade innerligt tacksamma blickar på honom. Hon förstod, att han undrade på att hon kuppat stå ut med allt detta. Jag har förtröstat på Försynen, side hon mildt. nÄr grefvinnan här?) röt en röst i dörren. Ja, och grefven med, svarade Alastor. Alastor!, ljöd det återigen, men denna gång, som om ett helt Babels torn af förhoppningar ramlat. Grefvinnan och Curt lemnada rummet, mindre bullersamt än de kommit. j Hur mår Linder?, frågade Alastor sin syster, sedan de blifvit ensamme, : Jag har icke hört det minsta af honom, sedan man berättade för mig, att han hemma hos sina