Aftonbladet – 13 september 1843, sida 1

ter, OVIID JILL VIL uppsala 2 A4gIekUuS TY CSUMLUISRa kolonier, efter neger-emancipationen derstädes, och å vissa Engelska författares vinkar, att ett krigsutbrott emellan England och Nordamerikanska Staterna måste komma att medföra negrernes frihet äfven inom dessa. — Rapporten från generalqvartermästaren Jessup, en söderlänning, förråder samma fruktan i mindre tvetydiga termer. I händelse af ett krig,, sade han, med någon af de stora Europeiska makterna, som äga kolonier i Westindien, kunde man äfventyra en landsättning på halfön Florida, af negrer från öarne. En försigtig omtanka för de Södra Staadernas säkerhet påkallar hastiga och verksamma åtgärder till förekommande af en sådan händelse. — Statssekreteraren för sjöärendern2, sjelf slafhållare,, döljer sina farhågor i mera varsamma ord. Förutsättande ett krig med någon större sjömakt, säger han, att det skulle blifva ett krig af landstigningar syftande på revolutiony — det första slaget skulle måttas åt samhällets institulioner, och fienden skulle bemöda sig att ställa emot hvarandra sådana elementer af det sociala systemet, som tros vara inbördes fiendtiga — och ban medgifver att äfven vid den lyckligaste utgång skulle ett krig på staternas eget område blifva det mest kostsamma, det mest olägliga och det mest förfärliga i sina verkningar, derigenom alt det nödgade medborgarne att samtidigt möta en fiende på öppna fältet och värna landet mot alla försök att omstörta det sociala systemet — med andra ord, en landstigande fiende skulle måtta det första slaget emot slafsystemet och sålunda syfta på en revolution, en revolution, som skänkte friheten åt 2,500,000 menskliga varelser: och att ett sådant krig skulle blifva det mest olägliga för slafbållarne och det mest förfärliga, är lätt insedt när man erinrar sig hvad nyss ofvan nämndes om behofvet för Södra Carolina af en stor militärstyrka hemma i landet, icke för att kämpa mot fienden, utan för att upprätthålla slafstaternas sociala, eller som det äfven i deras skrifter kallas, deras patriarkala system, nemligen slafveriet. Det ges ingen som bättre inser slafpatronernes vådliga ställning, än de sjelfva; men efter vanligheten hos menniskor, som känna sin egen svaghet, söka de godtgöra sin brist på styrka genom stora ord. Detta spel ha de länge och med stor framgång drifvit i kongressen, efter hvad redan är anmärkt. De ha nyligen försökt det äfven vid underhandlingar med Storbritannien, men misslyckats på det mest förödmjukande sätt. Se här den rätt roliga historien derom; den visar för öfrigt huru Englands statsmän nu mera betrakta Nordamerikanska slafstaternas anspråk, och ger en nästan absolut visshet åt den sats vi straxt ibörjan af dessa utdrag framställde: att Nordamerikanska slafveriets försvinnande är närmare än man hittills anat. År 4853 hände att skeppet Enterprize, ett slafskepp, afsändt från Virginien till Charleston, med en laddning af 78 slalvar ombord, blef väderdrifvet till Engelskt-Westindiska ön Bermuda, hvarvid laddningen, i Engelsk hamn och enligt Englands lag, förvandlades i samma ögonblick till passagerare. Dessa passagerare förklarade nu, att de icke hade lust att fortsätta resan vidare; och Brittiska autoriteterna öfverläto naturligtvis detta åt deras eget fria val; de stadnade ailtså qvar på Bermuda. Slfpatronerna, häröfver uppretade på det högsta, afsände en Mr Stevenson ornedelbart till England, för att hos Brittiska kabinettet få insinueradt, att hvarje uppskof med ersättningen för besagde laddnings värde skulle gifva anledning att störa och försvaga de förtroliga och vänskapsfulla förhållanden, som nu så lyckligen äga rum emellan de begge länderna. Men Engelsmännen vägrade bestämdt att betala en cent (en skilling Sv. Bko.) för slafvar, som, under hvilka omständigheter som helst beträdde Brittiska koloniers jord. Detta svar befanns alldeles odrägligt, och Mr Stevenson beordrades förklara, att slafägarne, ,uppretade genom diskussioner utan resultat, skulle utbyta diskussionen mot repressalier; och att förr eller sednare skulle den uppriktiga välvilja, som för närvarande så lyckligt äger rum emellan de begge länderna, urarta till bitter ovänskap Mr Forsyth, hvilken i egenskap af Nordamerikanska staternas diplomatiska ombud vid Storbrittanniska hofvet, framförde dessa budskap, kände ganska väl, likasom Mr Stevenson sjelf, som insinuerade dem hos legationen, att de Norra Förbundsstaterna icke ville och att de Södra icke vågade börja något krig med Storbrilanien för handelsvärdet af 78 negerslafvar. Men, tyckte man förmodligen, ett försök att skräma Engelsmännen kunde i alla fall icke skada. Försöket misslyckades, likasom förut: svaret blef detsamma. Saken såg nu förtviflad ut; men slafpatronerna beslöto att göra ännu ett kraftsteg, till Brittiska kabinettets förskräckande. Mr Stevenson instruerades att söka förvissa sig om, huruvida Hennes Storbrittanniska Maj:ts ministrar vore beredda att genast ingå i underbandling om en konvention, åsyftande att reglera huru slafvar, tillhörande Förenta Staterna, böra disponeras, i händelse de med våld föras till de kolonier, som ligga i grannskapet af Förenta Staternas gränser, eller drifvas dit af storm, hvarvid tillika lofvades, alt presidenten skulie afhålla sig från att vidlaga de mitt och steg, till betryggande at Nordamerikanska medborgares rätt och egendom, dem Hennes Maj:ts styrelses sednaste förklaring, i händelse af uteblifvande af samtycke till förslaget, skulle göra oundvikliga, till dess tillfälle