Aftonbladet – 8 september 1843, sida 2

men skulle inte fröken vilja se några af sina andra vänner .-fröken Mathilda..., Ack, jo visst... Mathilda kom fram. Louise syntes mycket glad. Har också du vakat öfver mig? hvad j ärer godal... och hvad du har blifvit stor... och vacker . . . ,Och sin bror, Ålastor... skulle inte fröker vilja se honom? ,Alastor? han är ju Så långt, långt borta... Nej, han är hemma... han fick veta att frö ken var sjuk... han är här. Hänryckt omfamnade hon sin bror. pOch nu, sade Ålastor, ;kom, Linder! nu ä ordningen hos dig. Louise fästade sina ögon på Linder, såsom had hon sett en syn. Derpå tycktes hon vilja sträc ka ut sin arm. Nå, sade Alastor med ett leende, jag ge er lof. Linder och Louise höllo hvarandra länge slut na i hvarandras armar. Hon tycktes rigtigt vwilj: förvissa sig om att det icke var en skugga. När hon vaknade från den saliga yrseln, dro: sig en hög rodnad öfver hennes ansigte. Henne tankar föllo naturligtvis på den drägt, hvari hor visade sig — om man annars får kalla det drägt som blott är dess första grundläggning. Alasto af en vink åt Linder att följa honom. AÅfver doktorn aflägsnade sig, sedan han förklarat, at Louise, om hon önskade det, kunde lemna sänren. Mathilda blef qvar, för att bjelpa henne att släda sig. . Louise drog sg allt klarare till minnes hvad som passerat före hennes sjukdom. Hon beskre!