Aftonbladet – 6 september 1843, sida 1

Det öfriga af brefvet rörde mera enskilda ämnen. Alastor satte sig genast ned att besvara det, Han skref: I detta ögonblick emottog jag ditt bref. Jag gör rättvisa åt dina bekymmer och finner, ty värr, alltför väl, hur svårt det är att undanrödja anledningen till dem. Till ett strängt moraliserande äro vi icke berättigade, emedan vi måste ega känslan af vår egen ofullkomlighet, och för öfrigt förfelar ett sådant vanligen sitt ändamål, om det ock gör effekt för ögonblicket. Ditt lif är utan nytta, säger du. Det kan det icke vara, då du eger god vilja och förmåga. Det är blott verkningarne, hvilka icke genast visa sig. Jag vill för öfrigt icke söka inverka på dig. Hvar och en bestämmer sina handlingar. Tror du att du behöfs för en annan verkningskrets, så är det din skyldighet att lemna den, hvari du nu befinner dig, men fly den ej — anledningen må vara hvilken som keldst. Nu några ord om mig sjelf. Jag reser härifrån om några dagar. Det skulle vara utan ändamål att längre stanna qvar här, sedan jag nu är fullkomligt frisk. Jag har för litet pröfvat verlden ännu, och är således ännu icke berättigad att bli lycklig. Du hör häraf alt jag är det. Ett porträtt, som kanske kommer fram på samma gång, som detta bref, skall lemna dig närmare upplysning. Jag har målat det under min konvalescenstid. Hon bar varit min vårdarinna, jag hennes beskyddare. Det något romantiska i detta förhållande skall uppdagas, när romanen är färdig — om den blir färdig. . Hvad jag älskar denna glada, friska lefnadsåsigt! och om jag sade åt denna qvinna — jag vill icke säga: du skall dö för min hand det vore ringa, utan — du skall gifta dig med den eller den — hon skulle göra det utan betänkande. Mannen är för qvinnan försynens representant. Om hon älskar honom, så tillbeder hon honom,