Aftonbladet – 6 september 1843, sida 1

IHvar är Fredrika? frågade han. Hon arbetar,, svarade modern och lemnade rummet så hastigt hon kunde. Icke förr, än nu, kom Alastor att tänka på, att hon läst utanskriften på hans bref. Alastor lade handen på låset, för att gå in i Fredrikas rum. Men han drog den tillbaka, i en känsla af fruktan och blygsel. Han gjorde ett tillägg i sitt bref till Linder: Fredrika skall med skäl förebrå mig, alt jag icke handlat fullkomligt öppet mot henne. Men — hvem kan väl ålägga mig att vara grefve, om jag icke vill? och hvem förbjuder mig att säga henne detta? vore det i mitt fädernesland — men här! och i alla fall... det beror ju af mannen att höja qvinnan till sig, äfven i rangförhållanden! Det är blott qvinnan, som icke kan höja mannen till sig. Man bar ju talrika exempel på, alt män af hög börd gift sig med qvinnor. ur de lägre klasserne, och dessa äktenskap hafva blifvit lyckliga — men har man väl ett enda derpå — att t. ex. en grefvinna gift sig med en dräng? Qvinnan stiger eller sjunker med mannen. Hon är icke något fritt väsende. Hon höjes till frihet genom mannen, det är hennes emancipation.n Den känsla, som Fredrika hyste för Alastor, var icke egentligen kärlek. Den hade icke heller uppkommit under sådane förhållanden, att dess grund med säkerhet kunde bedömas. Märlek, i sin högsta poetiska yttring, har icke sin grund i tacksamhet, eller andra yttre, af tillfälligheten beroende förhållanden. Den har sin gr ind i sympati. Imedlertid hade Fredrika innerligt fästat sig vid Alastor. on skulle icke kunnat förlåta sig, om hon hyst den minsta betänklighet vid att gilva honom sin hand, i fall han begärt den. Och hennes hjerta var fritt. Hon hade blott ett dunkell minne af en ung man, som för omkring tre år sedan en kort tid bott midt öfver gatan, der hon och hennes mor då bodde. Han var violin