Aftonbladet – 5 september 1843, sida 3

jutanten tyckte hon icke kunde göra det nog ofta. — Det är en iakttagelse, som hvar och en torde hafva gjort, att lältsinniga menniskor sällan äro nögfärdiga. : Man bade icke vågat anmoda fröken Louise om att ta en roll. Om Linder blef heller icke fråga. Bataljonsadjutanten var lika nöjd derom; ty bifallet borde naturligtvis koncenirera sig kring hans person . . . dessutom vore Linder alltför rycket bokvurmp, för att med fördel kunna användas till sådane nöjen. Ham blef dock bjuden, tillika med greflizå herrskapet. Äfven kammarherrens och M:l Clemence tog man sig friheten alt invitera. Linders lefnad flöt fram, stilla till det yttre, men icke så alldeles storrafritt till det inre. Han fortsatte sina lektioner med Louise. Hon gjorde mycket hastiga framstog i allt, och modern, som sljest sällan öfverlemnade sig åt reflexioner, tyckte 10ock att hon arbetade för mycket. Vv. Det var Söndag. En båt, sirad med blommor och löf, roddes utåt Alstern. Det war ännu ti digt på eftermiddagen. Dagen var het. En ung, starkt byggd man satt vid årorne. Han hade kastat al-sig rocken, den låg i knäet på em täck flicka, som emellanåt reste sig från sitt säte, för att med en hvit näsduk aftorka hans svettiga panna. På en annan bänk sutto ett par unga personer, en man:och en qvinna, de tycktes vara i ett gladt, förtroligt samtal. I fören sutto tvenne äldre qvinnor, efter utseendet tillhörande den lägre borgarklassen. De språkade sinsemellan och hade framför sig ett par med servietter öfverhöljda korgar. y Id ; Här är så vackert;, sade en af de una flickorna. Låt oss lägga i land härl Båten (öt in genom vassen. ,Stackars min Jakob! du är väl bra trött nu? ,Trölt? sade han, med ett uttryck af förun