Aftonbladet – 2 september 1843, sida 2

sel en indragning af de andliges Iöner i Irland, och att den härigenom besparade, högst betydliga summan skulle användas till förbättring af folkskolorna; bade parlamentet antagit detta förslag, så skulle detta rättvisa och försonande steg säkert hafva mycket bidragit till upprätthållande af freden med Irland. Hvad Whigs icke förmått, äro Tories i stånd att genomdrifva; och oaktadt ministerens motvilja, synes denna lösning af knuten för närvarande vara den enda möjliga. Vidare vill man se ett hufvudsakligt hinder för ombildningen af de religiösa förhållanderna i Irland deri, att anglikanska kyrkans gods och rättigheter skola vara oafytterliga, att staten lika litet skall kunna godtyckligt taga dem från den ene egaren och öfverlemna dem åt en annan, som enskildes egendom och rättigheter. Men kyrkans egendom är icke, såsom undersåtarnes, en ursprunglig eller genom egarnes egen förtjenst förvärfvad, eller mot andra egodelar tillbytt, utan den har blifvit kyrkan tillagd genom lagen, och kan således endast genom lagen fråntagas den. Hvad legaterna angår, så söker man väl, så vidt möjligt är, efterkomma testators vilja, men om tidsförhållanderna fullkomligt ändras, så har staten rättighet alt förfoga om dylika stiftelser i enlighet med tidens kraf, emedan man kan antaga, att stiftaren sjelf, om han lefvat, skulle förfogat på annat sätt derom. Engelska staten har i detta fall desto mera rätt härtill, som de protestantiska kyrkogodsen ursprungligen varit katholska, och endast genom samma förfarande, hvartill staten sig nu icke anser sig berättigad, kommit i anglikanska kyrkans besiltning. Slutligen nödgas man bekänna, att det blott vore att för tillfället lugna sinnena, om engelska parlamentet samtyckte till, att en del af protestantiska kyrkans inkomster användes till folkets undervisning. utan afseende på religion. Staten, vi måste -städse upprepa det, bör erkänna katholicismen för lika berättigad som protestantismen; och om staten vägrar den detta erkännande, så skall irländska folket förr eller sednare framtvinga det. Kyrkogodsen skola blifva indragna och presternas aflöning deremot utbetalad ur statskassan. Denna förändring skall först inträda i Irland och sedermera förmodligen äfven i England, oaktadt den protestantiska religionen der är statsreligion, och det med rätta, emedan en afgjord majoritet af folket bekänner den. Alla rättizheter i Irland härleda sig från ett dubbelt ondt: från de stora jordegarnes förbållande till sina underordnade och från protestantiska religionens öfvervigt. Lagstiftande makten kan knappt afhbjelpa den första olägenheten, utan att kränka enskildas eganderätt; denna fråga är derföre mera religiös än politisk; men åt katholicismen förmår staten återgilva dess naturliga rättigheter, och så länge den icke gör detta, kan den öfvervinna Irland, qväfva och förtrampa det, men icke gifva det fred.