Aftonbladet – 1 september 1843, sida 2

följd af sin kirurg, störtade hon utför en löntrappa, och åt den trakt hvarifrån skottet hörts. Mycket häftigt frågade hon en karl, som hon mötte, om han hört något skott. Han visade henne en skjuten skata, och upplyste henne om, att något annat skott, än det som fällt denna, hvilket var hans eget, icke hörts. Något lugnare, ehuru icke öfvertygad, återvände grefvinnan, var mycket inquiett att någon skulle få se henne från fönslerma, och ålade sin förtrogna tystnad. Denna vågade naturligtvis icke göra någon fråga. Grefvinnan höll sig inne i sina rum. Tiden gick för henne långsamt. Alastor, Linder och Louise sutto om aftonen i en berså. Louise hade medtagit sitt arbete. Linder läste för dem Voss pLouise, ur originalet, hvilket han öfversatte med ledighet och behag. Läsningen var slut; Linder lade igen boken. Louises ögon voro fyllda af tårar. Det är ett skönt arbete,n sade Alastor. Det är besynnerligt, att sanningen skall ha en så stark bundsförvandt i dikten., vÄr det då inte sannt2 frågade Louise, i oskyldig naivetet. Alastor blef ledsen att han stört henne. Hvarföre skulle det inte vara sannt? återtog han. Och det är sannt, ty det sköna är sannt. Det kommer blott an på om och när det ikläder sig verkligheten. Denna rena, glada fromhet, hvari fimer den sin grund? I en varm, en orubblig förtröstan till försynen, i tillfredsställelsen af uppfyllda pligter. Hur olik är den icke detta ängsliga bigotteri, som pmar själen med fördömelsens marter, soOM Ör OSS till en lögn för 053s sjelfva, i det den påltrugar Oss att tro, att vi äro sämre än vi äro. Bigotteriet, sektyrsel är en maladie imaginaire bos själen, Den gör oss till slut till verkliga sjuklingar, den deraf följande ofördragsamheten med oss sjelfva gör oss ofördragsamma mot andra, vi bli ofördragsamma med Gud sjelf, hvilken vi vänja Oss att betrakta som ett hot