Aftonbladet – 1 september 1843, sida 2

några rivaler syntes ännu icke till, ty den enda unga karl som fanns på Anundsborg, var en prestgesälln, hvilken väl borde anse för sin högsta lycka att få ykurtisera handtverkardöttrar. Vid middagen saknades löjtnant Stjernerantz. Alastor låtsade som han ej märkte det, och Louise gjorde det i sjelfva verket icke. Grefvinnan frågade omman ej gifvit honom bud. Det svarades att man ej hade kunnat träffa honom. Omkring en timma efter det doktorn rest, hade man sett honom gå ut, med en bössa på axeln. Någon hade frågat honom om han kom hem till middagen. Det anmärktes, naivt nog, att löjtnanten måste haft något att länka på, ty han hade ej svarat... . Med grefvinnans aptit var det förbi, äfvensom med hennes lynne. Hon lyssnade med ängslig otålighet vid hvarje ljud, som liknade steg, och vid elt skott, som hördes i grannskapet, upphäfde hon ett gällt skri, blelknade och var nära att förlora sansningen. Hon måste nästan bäras från bordet. Louise, som ville biträda henne, fick en vink att aflägsna sig från hennes kabinett. Grefvinnan ville vara ensamDet är lält att föreställa si hvad som i detta ögonblick föregick inom gvrefvinnan; Hon hade ju icke återkallat honom, då likväl ingenting hindrade henne derifrån. Tvertom bade hon visat honom tillbaka. Hon hade hört Curt tala för sig sjell i yttre rummet. Hon såg honom ligga betäckt af blod i skogen, med en kula skjuten genom hjertat. Vid hennes år är tacksamheten för visad kärlek så mycket starkare, som man känner med sig, att man icke egentligen har rätt att fordra den, Grefvinnan var ett ögonblick villrådig i sitt beslut. Derefter sprang hon hastigt upp, befallde namsell Beate att medtaga något gammalt linne och följa henne. Allt detta gick så hastigt, alt len förtrogna tjenarinnan j ens hann fråga, äl ven om hon vågat det, för hvad ändamål? At