Aftonbladet – 31 augusti 1843, sida 1

Grefvinnan tog det så, som skulle han funnit sjukdomen betänklig. Hon utstötte ett matt, klagande läte. Här är en mycket täppt lufty, sade doktorn; fönstret måste upp, och i detsamma gjorde han en rörelse, för att verkställa detta. Min Gud! hvad tänker doktorn på?, skrek srefvinnan med full röst. Doktorn fullbordade lugnt sitt uppsåt. Det kommer mycket af de der medicinaliernan, sade han vidare, i det han kastade ögonen på ett med flaskor och burkar betäckt bord. Han undersökte dem och satte: åter bort dem. Bland annat stötte han äfven på en sminkattiralj. Doktorn hade den malicen att med noggrann uppmärksamhet undersöka det sistnämnda. Han betraktade det på alla sidor, han smakade derpå, han luktade derpå. Jag kan icke förstå — det var en besynnerlig form, NO3 vill jag berömma mig utaf att känna farmakopån, men dessa insredienser, — och han fortsalte sina undersökningar, han anlitade äfven känselns sinne. Han fann att det underliga ämnet satt fast vid en porslinsskifva — mamsell Beates sax låg i fönstret, han tog den, och började utan barmhertighet att skafva på den fina substansen. Grefvinnan låg som på halster. Det var det sista af ett parti, som hon fått hem direkt från Paris. Hon sökte att afleda doktorns uppmärksamhet från det iör honom så intressanta föremålet. Med en döendes röst hviskade hon, utan att förändra ,ställning: Herr doktor, herr doktor — — herr doktor!n skrek hon slutligen, då doktorn sjorde ett risp, som tycktes vara afgörande. År doktorn alldeles rasande! och i det hon flög upp