Wall steg upp från sin ländstol och framtog ur en gammalmodig pulpet ett försegladt bref. Jag har på länge icke haft någon underrättelse från min Caska. Det är nu redan mer än ett halft år sedan han lemnade Cassel, och han har icke under hela tiden skrifvit. Jag fruktar att hans ställning icke är den lyckligaste. Du känner honom — bade det gått hor väl, så hade han nog underrättat mig deröm. Kanske du träffar honom under dina vandringar, lemna bonom då detta. Wall var tyst en stund, derefter fortfor han: Kanske se vi hvarandra för sista gången. Jag är gammal — det är i sin ordning, att jag offrar åt förgängligheten hvad den tillhör. Du bad mig om någonting för några år sedan. Du var då ännu så ung — nu skall jag uppfylla din begär ran. Och med detsamma gick. han till ett porträtt, som hängde på väggen, midt emot hans jarbetsbord. Det var öfverhöljdt med ett tält krusflor. Wall afhöljde det. Det var ett porträtt af en ung, skön qvinna. t Alastor föll på den slutsats, som var mest naturlig. Han respekterade sin gamle lärares SOTg. Han visste likväl att Wall aldrig varit gift, och hade ej heller någonsin hört att han egt någon älskarinna. Wall såg hans tankar. Han log sorgligt. Alastor kastade en frågande blick på honom: Långsamt sade den gamle: Det är min syster. Han öfverhöljde åter porträttet. Atastors besök bief kortare, än han hade ämnat. Hen skakade dep gamles darrande hand och gick. Wall bebodde ett litet hus, som låg nederst på sluttningen af en med tallar beväxt skogsbacke,