dag mera osäker, och som han måste draga den slutsats, att fadern stupat, så reste han, medtagande sin unge skyddling. Det var nu på fjerde året, sedan denne åter lemnat sin fosterfader, för att hos Spohr i Cassel taga undervisning på violin. När Alastor återkom till Anundsborg, var frukosttimman ännu icke inne. Han gick imedlertid upp i salen. Han hörde hur någon klinkade på fortepianot. Det är kanske lilla Mathilda, tänkte han, och såg in genom den halföppna dörren. Det var grefvinnan, som satt och försökte om hon kunde ta ut ett ackord. Hon hade visserligen tagit några lektioner i musik i sin barndom, men trodde att hon glömt bort alltsammans. Hon fann likväl, till sin förundran och glädje, att liksom ett dunkelt minne af hvad hon lärt, vaknade. Bravol sade Alastor, i det han skrattande trädde in i salongen. Han kunde ibland behandla sin mor som en syster. Han visste skickligt ått liksom skjuta i luften de få ögonblick, då hennes ursprungligen goda, men i rikedomens farliga skola bortskämda natur vaknade. Det torde icke behöfva sägas, att han ej tillät sig att moralisera — de menniskor, som hafva vanan att moralisera ; söra det oftast af hög tanka om egen fullkomliga het — dessutom var han ju son. Men han visste alt lasterne, ifrån de gröfste till de finaste, eller, med andra ord, från de fattigas till de rikas, hafva sin egentliga rot i en desorganisation i hjernan — att de äro en art galenskap, bvilken man väl med tvångströjan kan hindra i dess vilda utbrott, men som, om det är fråga att bota densamma, det är ändamålsenligast, att passa på i