Aftonbladet – 29 augusti 1843, sida 3

blifvit så förtjust af musiken, att hon ändtligen ville höra mer, och var så ledsem, att hon nästan gret, när hon såg att hon måste resa. Hon hade dessutom på eftermiddagen blifvit så god vän med Lonise, att den så snara skiljsmessan föll sig för henne mycket påkostande. En hastig tanke föll Louise in. ,Kan icke Mathilda få bli qvar? frågade bon lifligt och liksom öfverraskande. Det får bero på rain hustrun, svarade artigt kammarherren, som redan tagit sin hatt och blott väntade på att hans fru skulle stiga upp och göra början med afskedskomplimenterne. Han kunde ej se hvad som hindrade henne, ty i det hörn, der hon satt, sken ej månan. Slutligen, anande hur det var fatt, närmade han sig till henne och trampade henne på foten, der han visste att hans hustru dock hade någon ömhet. Med ett ljud, som nära nog liknade god dam ! vaknade gemålen och stirrade omkring sig. ,Hvad säger min vän om fröken Louises artiga proposition? — hon vill behålla Mathilda hos Sig Den yrvakna kammarherrinnan jakade genast, utan att rätt veta till hvad — och så var den saken afegjord, till flickans stora förtjusning. Hon blef så glad, att hon föll Louise om halsen, Kammarherrens vagn försvann redan bland skuggorne i allen. Alla, som icke hörde huset till, hade brutit upp. Curt, som befarade en ytterligare fortsättning på q vintillerandet,, rekommenderade sig. Besynnerligt nog dröjde ännu grefvinnan qvar. Mathilda hviskade något till Louise. Mycket gernay, svarade denna — om magistern ville vara så god och ackompanjera mig — jag mins icke riktigt. iq Linder gick fram och fick veta hvarom det var fråga och satte sig till pianot. Louise sjöng den lilla visan: När månan vandrar på himmelen blån. Mathildas smak vann allmänt bifall.