Aftonbladet – 28 augusti 1843, sida 1

ärder och renoncera nöjet att höra hofpredikanens vackra predikningar, med hvilka jag alltid vait så nöjd, emedan jag i dem funnit detta lagom, om vittnar om savoir faire och bildad smak, ch då — ett par egoistiska tårar höllo verklien på att tränga fram i hennes ögon. Hofpredikanten respekterade denna rörelse och ville så mycket mindre afbryta grefvinnan i hennes utgjutelse, som han hoppades en fortsättning a komplimenterne. De voro förtjenta, det visste ban, ty ban kände sin patronessa ganska noga, och aktade sig väl att i sina predikningar inblanda nåsonting, som han visste kunde vara henne miss bagligt, eller såra hennes känsla genom att före spegla henne några af hennes fel eller svagheter Grefvinnan hade i ungdomen varit i hög grad be hagsjuk och fåfäng, och hade först på sednare ti den, då hon med hvar dag fann att det allt min dre lönade mödan att kokettera för jordens barn slagit sig på en viss religiös amabilite. Antinge nu hofpredikanten uppfattade detta som en verk lig omvändelse, eller han hade för mycken grann lagenhet mot den, hvilken han hade att tacka fö sitt goda pastorat — men, kastande en slöja ö! ver det förflutna, ansåg han sitt själasörjaresamve te lugnadt genom det närvarande och ännu me genom det tillkommande, säker att dygden me hvarje grått hår, som doldes under den skicklig sammansatta mössan, skulle hos grefvinnan slå all djupare rötter. Linder återigen uppfattade si! kall på helt annat sätt och, utan alt på ett utps kande och för personligheten sårande vis fram draga de fel hon hadeatt ångra och rätta — hvar till han också ej hade rättighet, då det var infö en hel församling han talade — hade han doc