trodde sig kunna våga en sådan. Han anmärkte således, att grefvinnan sjelf icke vore fullt välmå.ende, och således möjligen med otålighet väntade hans ankomst. Men gretvinnan ligger dock icke för döden, så vidt jag vet svarade grefven sträft, och den emellan två eldar satte doktorn fann sig för denna gång icke ba annat val, än att lyda ungagref ven, hvilket han desto hellre borde göra, som det var omöjligt att beräkna, hur länge det behagade den nådiga grefvinnan att lefva — hon, som det så sällan behagade att vara frisk. Han gjorde sig alltså i ordning att afresa, nu verkligen bekymrad, och den fete inspektoren, på hvars panna stora svettdroppar trängde fram, vid åtankan på den långa väg han i den starka värmen hade att så, suckade i det han såg doktorn klifva upp i sin beqväma vagn. 1 sin förtvillan vågade han det yttersta och yttrade mezzo voce: men den der enkan hör ju inte nu mera till godseti En sträng blick visade hur denna anmärkning blef upptagen. Linder hade imedlertid tillkommit och hört detta samtal. Han tryckte i hemlighet Alastors band. Hastigt omvexlades uttrycket Alastors ansigte från stränghet till den största vänlighet. Skakande Linders hand, sade han: stack för din predikan — Gud gifve att alla prester lefde och lirde som dul Han gaf tecken att gå, men i detsamma upptäckte han bland de ännu qvarvarande bönderna en, som han befallte i nspektoren kalla till sig. Det skedde. Du lär ha förlorat en häst? Ja, nådig grefve,n sade bonden, valkande hatten emellan händerna och med en skygg sidoblick på inspektorn. ;Hur gick det till? ... sätt på hatten, afbröt hsn med otålighet; säg fritt hur det gick tilll Jo, det var så, att jag skulle köra fram sten till kamrerns nya bus på Knäfvelbo, och de lassade på ett för stort stenblock... det var just i källossningen, då vägarne voro som värst...