0 ma a kontorets ställning är ganska fördelaktig och dess tillgångar och fordringar utöfver skulder Rår Banko 4,118,488: 2. 10. — Ibland alla de stora samhällsfrågor, hvarmed den allmänna omtankan i vår tid har att sysselsätta sis, finnes, derom lära alla vara ense, ingen, som gifver anledning till starkare meningsstrider, än frågan om orsakerna till den s. k. pauperismens tillvext, det vill säga tillökningen af de fattiges antal, och om medlen att sätta en gräns derför eller lindra deras belägenhet. OfMciella statistiska uppgifter hafva visat, att detta antal under de sista 30 åren ökat sig till nära dubbelt, och brottens numerär i ett ännu större och bedröfligare förhållande, medan sjelfva folkmängden tilltagit med blott 3. Oppositionspressen har våcat påstå, att detta betänkliga faktum till en hu vudsaklig del härleder sig från den bekymmerslöshet, hvarmed regeringssystemet fortgått i den gamla slentrianens stråt, och på de maktezandes oförmåga att uppfatta, genomskåda och gå till mötes de af tiden medförda behof a! reformer i en mängd af våra gamla lagar och inrättningar, allt under det statsutgifterna på samma gångs oupphörligen ökats. På den andra sidan åter har man, såsom väl är bekant, kallat alla dessa beskyllningar för ett otidigt skrik, tillskrifvit det hatfulla motiver från eit litet antal missnöjda och, så ofta det låtit sig göra, blundat för sifferbeviset, samt när sådant icke varit möjligt, gått så långt i vidunderligheten af sitt räsopneman2, att man, såsom biskop Agardh, rent af uppställt den satsen, att pauperismens ständiga tilltagande, om ej öfverbandtagande, är en ovilkorligt nödvändig följd af och tillhörighet till eivilisationen. På denna oafgjorda punkt stå sakerna, uch de så kallade konservative synas icke böjde att silva med sig det ringaste, hvilket ock på visst sält är naturligt, emedan ett medgifvande i den punkten skulle alltför tydligt uppenbara svagheten i öfrigt af deras ställning inför förnuftets domstol. Det finnes imedlertid ett bevis emot dem, som hittills alltför litet framhållits, men hvilket efter vår öfvertygelse är så mycket mer slående och obestridligt, som det kan hemtas ifrån deras egna försäkringar om landets tillstånd på det hela. Man vet nemligen, att ingen riksdag, än mindre någon jubelhögtid, ja knappast någon kunglig namnsdagsfest eller annan bemärkelsedag för rojalismen förbigår, då icke allmänheten antingen i oficiella statistiska uppgifter och berättelser, eller i de goda tidningarnas deklamationer får höra hurusom landet på dessa trettio åren blifvit räddadt ifrån branten af en afgrund, och från ett slags förment upplösningstillstånd fördt till den punkt af lycksalighet, der det nu befinner sig. Till stöd för det sednare eller den närvarande lycksaligheten, åberopas vanligen hurusom he flesta alstren af åkerbruk och industri under nyssnämnda tid blifvit mer än fördubblade. Låtom oss stadna här ett ögonblick och eftertänka, huruvida icke vederbörande just genom detta arsument gifvit oppositionen de kraftigaste vapnen i händerna emot regeringssystemet. Antagom nemligen, att de nyssnämnda uppgifterna äro grundade samt att följaktligen tillgången på födoämnen och artiklar till fyllande af lefnadsbehofven under loppet af den långvariga freden ökats i ännu större förhållande än folkmängden. Denna ökade tillgång måste då naturligtvis och i följd af en arithmetisk nöd vändighet förslå att föda och underhålla den nuvarande befolkningen icke blott fullt ut lika väl, utan till och med bättre, in för trettio år sedan, och bäruti ligger redon ett oomkullstötligt bevis på falskheten af det påståendet, att pauperismens tilltagande är ett oundvikligt bihang till totalförmögenbetens förökning, jordbrukets förbättring, m. m. Om det likväl då visar sig, såsom nu verkligen är fallet, att fattigdomen och brottens antal växer i ändå större proportion än befolkningen, ren af flit och hushållning, om de räkehuru a! nas fördelade på befolkningens numerär, lemna ett större belopp af föda åt hvar och en, än förr, så återstår såsom förklaring häraf ingen annan slutsats, än att orsaken till ett sådant missförhållande endast ligger i styrelsesystemets och de sociala inrättningarnes felaktighet, det må nu vara i likgiltigbeten för den stora mängdens moraliska intressen, i ett befordringssätt, som icke nog afser kunskaper, skicklighet och rättskaffenhet