Aftonbladet – 25 augusti 1843, sida 2

Vv RNE eee et SN i rikt mått prydt henne i ungdomen. Hon fördes vid armen af en ung, reslig, smärt man, hvars vackra drag till någon del harmonierade med hans följeslagarinnas, och tillkännagåfvo det nära slägtskapsförhållande, hvaruti han stod till henne. Vid hennes högra sida gick en ung dam, i första blomman af sin vår, och af detta fängslande utseende, som gör att man redan i timmar kan oafbrutet hafva betraktat det, utan att veta deraf, och utan att man kommit att tänka på att man möjligen begåtl en indiskretion. Straxt efter dessa trenne personer följde en medelålders man, i presterlig skrud, och en annan, äldre man, klädd i en grå, väl tillknäppt syrtut. Så snart platsen det medgaf, och en vink af grefvinnan auktoriserade dem, gingo de närmare fram, en På hvardera sidan, likväl på tillbörligt afstånd. De voro grefvinnan E:s kroppsoch själasörjare, kyrkoherden i församlingen, kongl. hofpredikanten P., och läkaren på godset, doktor Quacksalvius. Vid hvart ord, som grefvinnan under den långsamma promenaden nådigt lät falla till höger eller venster, lyftade den, till hvilken det adresserades, ödmjukt af hatten, och allraödmjukast skedde dett2, när grefvinnan omsider, behörigen eskorterad ända ned till vagnen, vändande sig till hofpredikanten yttrade, det på helgdagarne vanliga: Jag boppas herrskapet gör oss det nöjet till middagen, och ännu nådigare, under en halft skämtsam ton, sade till mannen i syrtuten: Min lifmedikus låter väl inte sin plats stå tom vid mitt bord, och tillade straxt efter: och dessutom har jag icke mått rätt väl i natt. Åhb bevarsl sade doktorn, med en min, som plötsligen öfvergick från förtjusning till den högsta grad af vemod, och började genast med sina skrupler öfver att grefvinnan stormade på sin helsa, som under sådana omständigheter vågade sig i kyrkan, vid en så farlig årstid, då kylan slår in ifrån murarne, och lyckades äfven att