Aftonbladet – 24 augusti 1843, sida 2

Ar han icke här? utropade hon; är han icke hos er, min fru? jag har sökt bonom förgäfves ... ingen bar sett till honom .-.. han begaf sig väl bort. så snart jag lemnat honom ... bar han sagt er någoi? Ha! ni har skickat honom bort, för att slåss med den, som underrättat mig om allt. En duell! utropade de begge fruntimren, en duell! Hvem har sagt det? Ha! måste han icke bämna er heder, min fru? mäste han icke blottställa sitt lif, för att utplåna er skymf? och man skall föra honom tillbaka, blodig, liksom ni redan förr en gång emottagit honom! Ha! jag dåraktiga, Som lemnade honom. som icke höll mig fast vid honom, jag trodde mig hata honom, och jag älskar honom ännu! : Jag bade icke förtjent att du sörjde mig, Marianna, sade Alexander, som nyss inträdt och hört bennes sista ord. Men gif mig tid att upprätta mina fel mot dig. Du är sårad! utropade Marianna. Det är utan fara: jag fick en obetydlig rispa i handen, i det jag afväpnade de Renneyille. Jag kunde ejo, tillade han och vände sig till Fanny, gifya hunom annat bevis på er oskuld, annat än mitt ord; imnen han gaf mig sitt, att ham aldrig skulle uttala ert namn. Han är en man af heder, efter verldens täokesätt, och jag bör kunna räkna på hans löfte., Jag tackar er, min herren, sade Fanny, patt ni tänkt på mig, då ni på samma gång borde straffa ett anfall på er egen beder. Gilve Gud, att det vore lika lätt att försvara mitt rykte, som det är att be visa er bustrus dygd! Jag vet allt, min herre: hennes kärlek till er. hennes svartsjuka och hennes afsky för förföraren. Må alla misstankar försvinna, Jag svär, att Marianna ej ens har en brottslig tanka att förebrå sig. Var öfvertygad derom, då jag säger det. Hon har yttrat ganska härda ord till mig, tin mig, som gör henne rättvisa: hon har misskänt och grymt förorättat mig ... Men hon älskar er och