Aftonbladet – 24 augusti 1843, sida 1

för sista gången inlåta sig i samtal med henne. Fannys dåning hade ej åtföljts af minsta nerfattack. Blek och orörlig, hade hon hållit sina händer hopknäppta, liksom hennes ytterliga lidande hade betagit henne förmågan att lida längre och förkrossat hennes kropp iksom den tillintetgjort bennes själ. Det är utan tvifvel sista pröfningen, hviskade hon med svag röst. Hvilka andra kunna väl äterstå mig? Om jag hade tillbragt mitt lif långt härifrån, hade man förlorat minnet af mig; hvarje spår af de förflutna hade varit utplånadt. Jag ensam hade vari att beklaga, och den olycksaliga hemlighet, som ja svurit att begrafva i djupet ar mitt bjerta och son jag skall förneka ända till min död, hade icke ni upprest sig emot mig såsom ett förfärande vittne fö att förkrossa mig? Annu denna uppoffring, ännu denn skam; men må jag sedan få dö, ty jag är allt fö olycklig! oo Här finnes någon som lider mer än ni, min frun sade Alexanders mor, som stod vid hennes sida. Ma rianna har sagt mig allt. Ni önskar er döden; oc jag har lefvat allt för länge. Också nilv sade Fanny. Ja så borde det in träffa; det felades bara att jag äfven skulle inge e förakt! Men ni, min fru, som ej förvilas af passio nen; ni, som vet huru lätt de misstaga sig, hvilk döma andra; ni, som bedjande sträckt edra hände mot obarmhertiga varelser, skall ni väl nu ej känn medlidande med mig? Nekar ni mig att på knä an ropa er nåd, och i brist på ord, Som kunna rättfäi diga mig, skall ni icke tro då mina tårar? Jag i oskyldig, det bedyrar jag! Gud ensam vet om så är, Svarade fru Duveyriei och han ensam kan väga våra lidanden, för att a göra hvilken af oss begge är olyckligast. Annu fö en timma sedan trodde jag på den gudomliga rätty san, på dygden: jag älskade er, min fru! Jag. välsi; nade er för min mans minne, för mig sjelf, för mi son. Ni har skingrat mitt lifs sista illusion, den so!