Aftonbladet – 23 augusti 1843, sida 2

ERE AST SSA EE spänner och nedspänner strängen på sin båge, innan !l! han afskjuter pilen, närmade han sig nu, för att in-) taga den plats, han önskade; men, till hans stora förvåning, anvisade honom Marianna, genom en beslutsam åtbörd, som ej tillät något inkast, en ländstvll i andra ändan af rummet och sade till honom: Jag tar emot er, min herre, i min mans frånvaro min svärmor ovetande, fast denna cger rättighet att j vaka öfver mitt uppförande, och ändå vet jag mec hvad förhoppning ni kommit; sitt mer der, icke annorstädes.n George sökte framstamma några ord. Sådana äro mina vilkor, tillade Marianna. ,Jag eger att för detta möte föreskrifva hvad vilkor som helst, liksom det beror af er, att antaga eller afslå dem. Sitt ner der, eller ringer jag. I detsamma förde hon handen till ringklockan. De Rennesille, som blifvit afväpnad genom denna början och ej hade valet fritt mellan uppstud-ighet eller lydnad, förfogade sig baklänges till sin förvisningsort och satte sig, så litet förödmjukad som möjligt, på den anvista platsen. Marian nas ord förstörde alla hans beräkningar; i afseende på den inledning, han förberedt, kunde dessa jemföras med en damborste, som bortsopar en vacker spindelväf. Rollerna voro från denna stund förbytta: det bästa, han nu kunde göra i sin nuvarande ställning, var, att afbida tiden; ban beslöt att hädanefter förlita sig på ögonblickets ingifvelser. Marianna hade lätt vunnit sin seger, men denna lvar ännu icke så afgjord. Detgifves något, som qvinnan erfar lika hastigt och äfven hastigare än marnen: Idet är den kärlek, de sjelfva ingilva. Deras fåfänga li detta hänseende har sina utmärkt fina förnimmelser: I men detta ljus, som lätt skönjes, i samma stund det Juppgår — öfvergången från likgiltighet till kärlek — fördunklas sedermera, och det första rönet visaringen märklig åtskilnad mellan den verkliga kärleken och egandets åtrå. De behberrska alltid den första käns lan, som är blygsam, och som skulle uppoffra sjelfva deras sällhet, för fruktan att misshaga; deremot be Isegras de ofta sjelfva af den andra, som endast vil lyckas. Marianna tilltrodde de Renneville mera kär: Ick, än han verkligen kände: hon trodde sig hafva sårat honom i hjertat och tänkte, att hon utan fara Ikunde skänka bonom en gnista hopp, i det hon till