Aftonbladet – 23 augusti 1843, sida 1

kan skrynklas, liksom mitt hjerta redan tynar bort utan att någon frågar derefter, utan att någon sörjei deröfyer! Med dig, Marianna, är det annan sak Man skall fråga hvarföre du synes förändrad, hvarföre du gråtit . . . Han! har ni redan glömt hvad jag sagt er? har skulle bry sig derom! han skall icke ens märke det! eller om han märker det, sker det endast för at! finna en förevändning att aflägsna sig från mig! Ack Di har icke velat begripa migla Marianna, är det endast sorg, som plågar dig? Hvad förmodar ni väl? År du säker, att du endast öfverlemnar dig åt er rättmätig smärta, att den ej förblandas med andre tankar? Man vet nog när en känsla bortdör-oct slutar, men ofta vet man icke när den uppkommer: ofta, när man vill qväfva den, märker man att der slagit för djupa rötter. Den likgiltighet, hvaraf dr lider, är en orsak till glädje och förhoppning för er annan. . Döm mig ej för hastigt, afbröt Marianna. Tro alt jag ännu förtjenar er vänskap, och att jag gernc skulle kunna yppa min själs hemligaste tankar oct utbyta dem med edra, utan att ni skulle förvirras deraf. Min man älskar mig icke, men jag älskar honom, jag skall aldrig älska någon annan än honom jag skall aldrig frukta någon annan förvillelse än svartsjukan, som kanske blir min död; men jag dör då, för det jag älskat honom! Hvyartenda af dessa: ord var ett dolkstyng för Fanny. Hon betraktade lugnt Marianna, drog henne intill sig, och i den stund, hon kände sitt hjerta nära att brista, smålog hon och kysste henne. I tre dagar, sade hon, har jag öfvertänkt det förtroende du gaf mig. Var öfvertygad, Marianna, det är omöjligt att den man bedrar dig, som du förmodar.n Omöjligt! Det vore alltför trolöst, det vore en för grym glöm. ska af sina pligter. Jag kände honom långt innan du, han var alltid sedig och återhållsam. Denna förmenta otrohet är blott en naturlig köld i karakteren. Det ges ingen qvinna, som ej känner sig svartsjuk och någon gång tror sig vara bedragen. Jag sjelf som din onkel älskade så uppriktigt, hyste en gång en löjlig fruktan; och sedan jag länge plågat mit