Aftonbladet – 22 augusti 1843, sida 1

ct avernalla peoschan 1 nans arelystna alsigter, liksom hvarje bonde blef soldat, hvarje Turk befälhafvare, så blef nu hvarje soldat bonde, och alla officerare sysselsattes vid landtbruket. Icke ens vice konungen sjelf, med ledamöterne af sin familj, utgjorde härifrån ett undantag. Alla åtgärder gingo derpå ut, att begagna jord och befolkning på allt möjligt sätt till penningeförvärf; men liksom förut den svage landtmannen utan skonsmål släpades till kasernen, och derifrån vandrade raka vägen till hospitalerne, så begagnas nu den gamle uttjente krigaren på ett upprörande sätt till lastdjur. De tyngsta och mest ohelsosamma arbeten påbördas honom; han anstränger sig hela dagen ända upp till halsen i vatten och gyttja, och om aftonen finner han intet tak öfver hufvudet, ingen varm säng och knappast en sparsam föda af förskämda, saftlösa lifsmedel. Följden häraf är, att det vapenföra manskapet alldeles förstöres. De värsta sjukdomar bortrycka folket i hundratal. Fröet till den förfärligaste af alla Egyptiska olyckor — pesten — har, alltsedan armeens hemkomst från Syrien, aldrig varit helt och hållet utrotadt inom regementerna. Så väl under förra året, som äfven det innevarande, har denna farsot, sedan den i flere månader härjat endast bland trupperne i nedra Egypten. derifrån utbredt sig bland den öfriga befolkningen. Ännu värre och måhända för landets välstånd mera förstörande visade sig förliden sommar den förfärligaste af alla boskapssjukdomar — nötpesten. Sedan 42 månader har den icke lemnat obesökt något hus, någon by, någon stad, ja, icke ens den angränsande öknen; emellan 2 å 300,000 boskapskreatur har den bortryckt, och knappt !7,, af detta djurslägte är öfrig. Då nu alla landets store, äfven emot sin vilja, fått sig länderier anslagna, så måste de använda alla reda penningar til uppköp af den boskap, de-behöfde, och till åkerbruksredskap. Farsoten har nu med ens störtat alla dessa herrar från deras lysande förhoppningar ned i skulder; om man besinnar att Ibrahim Pascha förlorat 20,000 oxar, och alla andra jordägare i samma förbållande, så kan man lätt beräkna skadan. Utan öfverdrift kan man påstå, att i de fleste ansedda hus icke mera finnes 100 gyllen i klingande mynt. Huru detta verkar på handeln, kan man föreställa sig; nästan ingen köper, och om någon säljer, så får han i månader, ja i åratal springa efter betalning. — De medel man användt, för att någorlunda ersätta förlusten af oxarne, äro måhända lika förderfliga, som -det onda sjelf. Man bar nemligen spänt alla artillerioch kavalleri-hästar för plogen. Derigenom äro dessa båda vapen att anse såsom alldeles förstörda. Det är en verklig jemmer, att nu se dessa Arabiska hästar, hvilka gåfvo det Egyptiska kavalleriet företrädet för nästan alla andra i verlden, Dbetäckta med sår, och utmagrade som skeletter. Hittills försökte man att hålla vattenuppfordringsverken i gång genom kameler, mulåsnor och draghästar, men äfven dessa djur uthärda icke det ovanda arbetet. För våra hjelpare i nöden torde snart icke annat återstå, än att sätta i verket Nuri Beys plan, hvilken redan för ett par år sedan på fullt. allvar föreslog vicekonurgen, att, i stället för oxar, spänna qvinnor för vattenuppfordringsverken! — Huru svårt det öfverhufvud är, att åter uppbringa boskapen till sin förra ståndpunkt, kan man sluta deraf; att få utländska oxar komma upp emot de Egyptiske i storlek. Denna egenskap är äfven ett nödvändigt vilkor, för att kunna arbeta och hålla ut, på den mjuka och gyttjiga jorden. För att göra antalet af de Egyptiska plågorna fullständigt, hafva, sedan ett par månader, oräkneliga skaror af gräshoppor, kommande från sydvest, öfversvämmat Jandet. Det hade i början varit lätt att åtminstone förstöra deras ägg. Men så långt sträcker sig icke det Turkiska förståndet. Man satt helt lugn och lade, händerna i kors, till dess denna ohyra betäckte landet, ifrån Alexandria ända till Kenne; då först vaknade autoriteterne upp ur sin slummer, och sedan en månad drager man formligen i fält emot dessa fiender. Då vicekonungen ännu icke återkommit från sin inbillning, att kunna beherrska elementerna, så tänkte han att det var tillräckligt att skicka en af sina sonsöner, Abbas Pascha, emot gräshopporna, med befallning att genomströfva alla provinserna, och icke låta se sig i i Alexandria, förrän icke mera någon gräshoppa fanns på Egyptisk botten. Nu drogo svärmar afbarn, qvinnor och gubbar kring fälten, med rop, tamburiner och kettelmusik, för att drifva bort de elaka gästerna. Regeringen har öppnat särskilta magasiner, der bönderna äga att aflemna de fångade eller dödade gräshopporna. Man lofvar att betala visst för måttet. På många ställen har marken blifvit förvandlad till en öken, och störstå delen af bomullen, äfvensom de öfriga sommarvexterna, är förstörd. Man skulle tycka, att alla dessa inhemska olyckor voro tillräckliga att blidka himmelens yrede; men äfven i afseende på ut-: landet visa sig de olyckligaste konjunkturer. De råa produkternas allmänna fall i värde i Europa, såsom t. ex. bomullens och oljvexternes, har nedtryckt priset på de Egyptiska produkterna till det lägsta minimum. Med möda kan man nu afsätta en centner bomull till 6 :7, thaler, som fordom inbragte 16 å 26. Efter spanmål och skalfrukter är alldeles ingen efterfrågan. Härtill kommer, att sultan skickat bankieren Baltaci till paschan, för att utan dröjsmål inkassera 3 millioner thaler innestående tribut. Derigenom såg denne sig nödsakad, att skicka bomull för 4 million till Triest, hvilken der kommer aw säljas till hyad pris som helst, för att åtkomma den fordrade summan, hvilket är en svår omständighet för alla spekulanter i bomull på den marknaden. Under dessa förhållanden kan man göra sig en föreställning om, huru det ser ut med åkerbruket och handeln i Egypten; de mest solida hus börja att vackla, och utom några Greker och Fransmän, hvilka genom visade tjenster gjort sig regeringen förbunden, torde få kunna hålla sig uppe. Men med allt detta felas icke tillställningar, att slå dunster för verldens ögon. Redan för längesedan har en sammankomst af alla rikets store blifvit utskrifven till Alexandria, och man underlåter icke att utsprida en mängd rykten om ändamålet med denna sammankomst. Såsom vanligt håller man allmänheten yid godt mod genom föregifvandet, att en ny förvaltningsordning snart är att förvänta. Men den, som aldrig så litet känner Egypten och dess regering, vet på förhand, att alla förändringar i ministårerne och inom domstolarne, liksom inom landets förvaltning, blott gå ut på uppfinnandet :af nya medel att utpressa penningar. Det eviga slutqvädet på alla dylika rådplägningar är följande: Tag rocken från den, som har nå