Aftonbladet – 19 augusti 1843, sida 2

Så länge han kunde tvinga Lascourt under sitt beroende, så länge han till pris för sin tystnad vid hvarje nytt behof kunde ösa ur bankirns kassa, bekymrade han sig ingalunda om framtiden. Men när han gjort sig af med portföljen vid den sista penningetransaktionen, när han afstått från förmågan att göra sig penningar på det sättet, då började han öfverlägga, och för mycket van vid ett slags oafbrutet välstånd, för att kunna återvända till nöd och elände, blef han nu en kalkylatör. Han riktade och vände åt ett enda mål sina penningar, och alla de egenskaper, som danades af hans verksamma, djerfva och af inga betänkligheter bundna sinne. Då han en gång beträdt denna väg, följde han den med den ifver, som födes af framgången, och med den böjelse för det onda, som vissa naturer alltid erfara. Det var liksom cen viss kallelse hade uppenbarat sig hos honom. Också understöddes han på ett underbart sätt af sina medfödda anlag för skälmstycken och sin totala okunnighet i de mest enkla begrepp Om rätt och orätt; han gjorde hastiga framsteg och blef snart mästare i egennyttans skändligaste beräkningar. Det var inför en dylik man som Fanny Lascourts olycksöde hade fört henne, efter tre års mellantid. Hon var så förvirrad, att hon ej kunde hitta på ett enda ord att för Loustal förklara den anledning, som hade förmått henne att begifva sig till honom. Ännu stående och orörlig betraktade han henne med gäckande uppsyn. Man kunde trott att det roade honom att genom tystnadens iakttagande förlänga hennes förvirring. Då han långsamt hade njutit af denna grymma glädje, närmade han sig omsider Fanny, som höll hufvudet nedsänkt mot bröstet och hachade tänder af en konyulsivisk skälfning. Han sade henne i lismande ton, i det han afbröt sig sjelf vid hvarje mening: Jag borde ej uppskjutit så länge att tala vid frun. .. Den förvåning som hedern af hennes besök förorsakar mig. ... Fastän jag visserligen bor bättre bär, än i min verkstad vid Montmorencygatan. ... Fast ganska rika och ansedda personer ofta infinna sig hos mig, var jag ändå längt ifrån att föreställa mig det frun ännu kunde behöfva min tjenst. ... Men ni fryser ... jag ser att ni skälfver, jag skall ropa hit Dågon, för att göra upp eldDet behöfs icke, min herre; jag har orsak att önska, att min närvaro icke blir känd af någon annan än er.