Aftonbladet – 18 augusti 1843, sida 1

a RJ hans säng uppsamlade jag knappt artikulerade ljud, jag väntade bäfvande att få höra ett namn; men detta namn uttalade han ej. Hans förnuft tycktes småningom återvända och tillslöt hans läppar, hvarje gång namnet var på väg att uttalas. Dagen derpå upphörde febern, och då han icke visste att jag hade vakat öfver honom, sade han ingenting och anade ej att han hade förrådt sig. Dagen började aftaga. Det var redan halfskymning i boudeiren. Marianna teg och äfven fru Lascourt. Den ena hade ingenting mer att säga, den andra ingenting mer att erfara. Begge skådade med samma tröstlösa blick den afgrund, som låg öppnad för deras fjät. Men makan var kanske mindre att beklaga än hennes okända rival; ty ingen smärta kan jemföras med förlusten af en sällhet, den man skådat blott till hälften, och sedan måst afstå ifrån. Aftorka dina tårar, sade hon ändtligen till Marianna. Nägon kunde komma och finna oss här tillsammans. Hvad du har sagt mig vore förfärligt och du skulle i sanning vara högst beklagansvärd om allt vore sannt. Men jag vet icke än om jag bör anklaga denna qvinna. Olyckan gör menniskan blind och orättvis. Den som lider, tror sig vara ensam om att lida. Dygden är en strid, Marianna; och man vet icko hvilka bittra tårar och hvilka uppoffringar det ofta fordras, för att ej duka under. Fatta mod: var starkarcän jag, som blifvit för mycket upprörd af detta förtroende, att jag nu längre kan vara tillsammans med fru Duveyrier. Jag går nu på min kammare, ursäkta mig hos henne om jag icke ser henne mer i afton. Farväl, Marianna, farväl. Du förtjenar att vara lycklig och jag hoppas du skall blifva det., Hon steg upp, och lagade sig till att gå ut, åtföljd af Marianna, som förvånades af hennes sista ord och den ton med hvilken de uttalades. Vid slutet af deras samtal hade två karlar, som icke kände hvarandra, infunnit sig på samma tid i hotellet. Den ena hade styrt sin kosa åt boningsrummen, den andra ha