Aftonbladet – 18 augusti 1843, sida 1

Fanny betraktade henne förskräckt. Hon förmådde knappt uttala följande ord så högt, att de kunde höras: Hvad förmår dig att tro sådant, Marianna ?, Han har aldrig älskat mig. Jag har icke förlorat hans hjerta, ty han hade aldrig skänkt mig det; han har lemnat det åt den han älskat innan han kände mig. Dölj ingenting lör mig; jag är nog olycklig, att man ej behöfver frukta att bedröfva mig. Forska i ert minne, erinra er den tid, då ni såg honom ofta, hvarenda dag. Var han icke redan då grubblande och tankfull? Kunde ni icke deraf märka att han älskade någon? Jag gör er inga förebråelser ; ni borde förmoda, att han skulle glömma detta fruntimmer och att han skulle göra mig lycklig, då han antog tillbudet af min hand. Jag besvär er, säg mig allt hvad ni vet!n Jag vet ingenting, Marianna, svarade fru Lascourt. När min man talade med mig om detta giftermål, så borde jag ju gilla det; jag hade inga skäl att sätta mig deremot. Herr Duveyrier hade genom sitt uppförande gjort sig förtjent af det deltagande man egnade honom och det var med en synnerlig glädje som din onkel omattade tillfället att skänka honom ctt bevis på sin aktning och sin vänskap. Jag vet ingenting mer. Om han hade gjort mig någon bekännelse, om jag gissat till hans hemligheter, då skulle jag kanske icke trott på varaktigheten af en sådan böjelse, om den också ännu fortfar. Denna böjelse var nära att kosta honom lifvet. Hvem har sagt dig det? Han, under det han yrade ett ögonblick, en natt då febern hade förvillat hans förnuft., Han! upprepade Fanny, i det hon med en konvulsivisk rörelse fattade Mariannas händer, hon kände sig förvirrad af förskräckelsen och visste ej om denna klagan innebar en direkt och tills nu med flit uppskjuten anklagelse. Han! hörde du honom nämna något fruntimmersnamn ? . Om ban hade nämnt det för mig, då skulle jag