Aftonbladet – 17 augusti 1843, sida 1

RN SV TV XV AMA IEA Denna betraktade henne förvånad och höll qvar hennes hand, som Fanny ville draga till sig. Ni stöter mig tillbaka,, sade hon, ni tror mig kanske ej förtjena er vänskap; men döm mig i ke för hastigt. Ni har gifvit akt på mitt uppförande och ni tror mig kanske vara missledd, måhända brottslig. Frukta ingenting: milt samvete är rent, liksom ert, jag är endast olycklig och jag behöfver en vän, icke för att beskydda men väl för att beklaga. Detta halfva förtroende åtföljdes ej af något svar. Marianna, som ännu stod framför Fanny, betraktade henne med ett slags beundran, blandad med afund. — Om jag vore lika vacker, sade hon sakta för sig sjelf, då skulle han säkert älska mig! Derpå tillade hon med högre röst: — Jag har icke anförtrott mina bekymmer åt någon; jag har burit min sorg inom mig, men den qväfver mig omsider; jag är säker att ni redan hade gissat den. Tvungen att nu yttra sig, sade Fanny, i det hon förmådde Marianna att sitta ned bredvid sig: — Hvad är det då, som fattas dig? du är ung, vacker, rik; hyad önskar du väl? Hvaraf kommer din sorg? Du är ju älskad, inte sant? Hennes röst darrade, då hon utsade de sista orden, likson hade hon fruktat att denna osanning kunde förråda hennes tankar. Marianna doldo ansiglet i sina händer och gret. — Trösta dig, återtog fru Lascourt: man bedrager sig ofta; man oroar sig u:an skäl. Det ges blott en enda objolplig olycka, nemligen döden. — Nä väl! jag har ibland önskat mig den. — Ack! tala icke så, Marianna, — Ingen skulle sakna mig. — Ingen? — Utom ni kanhända. Han skulla gjuta hycklade tårar; han skulle anägga en tvungen sorg, och i djupet af sitt hjerta skulle han känna sig glad att vara befriad från ett odrägligt tvång.