Aftonbladet – 17 augusti 1843, sida 1

ander syntes besvärad, då de återsågo hvarandra första gången och utropa med förskräckelse: Han äl skar mig ännu! Men hon ville icke för sig sjelf erkänna sanningen, och hon inlät sig i striden, emedan hon säkert trodde sig kunna bevara sin hemlighet. Vi hafva redan nämnt, att hon hade pålagt sig en frivillig pligt, den, nemligen, att genom sin ständiga närvaro beskydda Marianna. Hennes tillgifvenhet störtade henne omsider och insnä:jde henne i ett kaos af motsägande känslor. Hon frågade sig först om Alexanders säkerhet härflöt från ett blindt förtroende och sedan, när hon hade märkt hans likgiltighet för Marianna, om hon sjelf ej var oförnuftig, i det hom inbillade sig, att en förut rådande hopplös kärlek hade öfverlefvat både tiden och frånvaron, och om hon utgjorde föremålet för detta intryck. Huru besynnerligt än detta kan synas för dem, som ej veta till hvilken oupptänklig grad hjertat kan plåga sig sjelf, så inträffade dock att Fanny blef svartsjuk. För att betrygga sig emot faran och för sig sjelf dölja verkligheten som förskräckte henne, satte hon sin svigtande dygd under skyddet af en konstlad böjelse, den hon sökte uppväcka hos sig: det var den sista koncessionen hon gjorde åt sin svaghet! Sofismerna äro för förnuftet, som blottställer sig i de hemliga tankarnas och de dolda önskningarnas tysta och okända verld, detsamma som de flyktige irrblossen om natten äro för den resande, som lörvirrat sig om vägen. Falska sofismer och bedrägliga sken leda till förderfyet. Hon märkte så väl, att svartsjukan var hennes enda tilllykt, att hon satte sig emot den öfvertygelsen, hvilken Alexanders yttranden kunnat bibringa henne under det tåte å tåte som afbröts af herr de Renneville. Dagen efter denna händelse tillkännagaf der unga mannen, att han nyligen erhållit ett bref, som fordrade hans frånvaro från Paris på någon tid, och följande dagen afreste han. Ändamålet med denna förmenta affärsresa var att undvika faran af ett nytt