fått makt öfver hans bjerta, icke mera kunnat lemna det? — Jag stiger in utan att anmäla mig, sade hr de Renneville, som i detsamma öppnade dörren. Men... ah! förlåt min fru, tillade han bugande sig för Fanny, man har sagt mig att hr Duveyrier skulle vara här, Om jag vetat att han icke varit ensam... Man frågar efter er på kontoret, min vän. — Ursäkta att jag lemnar er, min fru, sade Alexander afbrytande. Han betraktade i detsamma George, fruktande att i hans mine lisa en misstanka, som hars egen och fru Lascourts rörelse kunnat rättfärdiga, och sade till honom: vi få se er i afton eller huru? oo — Med mycket nöje. — Nå väl, vi träffas snart då. Fanny helsade George i sin ordning och giek wt nästan på samma gång som Alexander. — Åh ypperligt! utropade de Renreyville, så fort han blifvit ensam: nu är min fiende nästan redlös eller åtminstone helt och hållet bragt till neutralitet. Begge två voro de oroliga. Det är alldeles som jag förmodat, en gammal passion som vaknat opp, ty Alexander har aldrig älskat sin fru. Men hädanefter måste de vara på sin vakt. Hvem skall kunna säga mig hvad som passerat dem emellan? Jag känner icke Alexander längre än sedan han gifte sig. Väl har jag hört talas om en person, som har till Yrke att köpa och sälja hemligheter, en honnett kommers, som lärer gjort honom rik! kanhända skulle jag genom honom erhålla de underrättelser jag behöfver. Men hvar fan finna rätt på honom? Jag minns icke säkert hans namn ... Loustal tror jag han hette... det är detsamma. Huru många svårigheter som än visa sig, skall jag ha reda på honom och förmå honom att tala, om han har något att säga. (Forts. följer.) Zz RFA — Den 28 sistl. Juli utgingo fyra jägare på agt i Wilhelmsthäler-gkogen vid Eisenach. En af lem, Conta, trodde sig se ett vildbråd och sköt, men skottet träffade olyckligtvis hans vän, Bach, som ge