Aftonbladet – 12 augusti 1843, sida 3

hl Det högst märkvärdiga sätt, hvarpå Regering gått till väga vid tillsättningen af regala pastorat ulutgör ett så intressant och karakteristiskt bidrag i t historien rörande befordringssystemet i landet, att c verkligen fordras en Friedrich Schmidts öfvertygan och charmanta penna, för att riktigt kunna skildr Ipå ett så lysande sätt som sig bör. Det måste n tturligtvis i nationens ögon vara något högtidligt, n got sublimt att åskåda huru som, hvar gång den vigtiga ecklesiastika angelägenket skall försiggå, d verldsliga nådens strålglans hvilar öfver företaget, o den ,utkorades ansigte är skinande liksom Mose sedan han talat med vår Herre. Vi säga med f nådens, ty erfarenheten har visat, att äfven vid al befordringar, Regeringen följt sitt landsfaderliga hje as ingifvelser och låtit nåd gå före rätt. Tillsät ningen af ett regalt pastorat är till sin natur så or ginel och komisk, att, då vi af själ och hjerta ä det komiska tillgifne, vi icke kunna neka oss nöj göra något närmare reda derför. Den vanliga fo fmaliteten, som föregår, är af tvenne slag: en heml och en uppenbar. Den uppenbara består derutinna att, då ett pastorat blifvit förklaradt ledigt, 4:0 ai sökningstid utsättes, 2:0o förslag upprättas, 3:0 pro dagar bestämmas, och 4:o val hålles, med hvilket se nare meningen naturligtvis är att låta den församlin, -som skall löna och föda sin pastor, derigenom blif Ii tillfälle välja hvilken af de sökande hon behaga lUnder det allt detta i föreskrifven och vanlig ordnin försiggår, har redan det andra slaget, eller den hen liga formaliteten, tagit sin början, och denna bestå af följande maktpåliggande omständigheter: 4:0 upr vaktar man på förband och i största tysthet en Har Excellens, en Hr General, en Hr Amiral eller någ annat inflytelserikt högdjur, med ett allerödmjuka: memorial, kallar honom för Hans Näd och tillskri ver honom i mycket vördnadsfulla ordalag. Ma glömmer dervid icke att, all blygsarhhet till trot vidröra ett och annat om ens meriter och företräde: rättigheter, och deribland att man varit informato hos Grefve A. och huspredikant hos Grefve B.; af man varit en nitisk ifrare för nykterhetssaken oc icke räknat för rof att anse sig bland predikofanta sternas antal; man insveper sina ord sedermera i et mystiskt dunkel, som väcker en aning om att man i händelse allmänna förtroendet en gång kallar e till det vigtiga värf att blifva — representant in om ståndet, alltid skall veta med innerligaste tack samhet vörda den kungliga nåden och ifra mot d förderfiiga reformer, den nyare tidens läror, kraftig framställda af de liberala publicistiska hofpredikan terna, söka införa i landet. Sedan alla dessa smi preludier äro gjorda, och, då man anser en person lig inställelse alltid böra äfven räknas till de kon fanta medlen i sådana affärer, så 2:0 reser man til bufvudstaden, anropar Gudinnan Minerva om beskydd och, om det gäller, till och med för henne anställe; en liten, om vi så må säga, quinquatrus, för att, stället för oliveller ekkransen, åtminstone vinna ask. löfvel, på hvilken man glad kastar sina insinuationer för att sedermera på det stormiga befordrings-elemen. tet, der så mången redbar förtjenst gått i qvaf, möj ligen kunna föra dem fram till den lyckliga strand, der sidoinflytandet har sin boning. Hinna de endast till detta förtrollande slott, kan man försäkra sig om att de fallit i — Abrahams sköt. Det vigtiga afgörandet stundar. Församlingen väntar med otälignet på sin gudsman och anar intet om det godtyckliga ödets hemliga lagar, som i detta afseende leka med deras längtan och hopp. Nåden uttalar sitt varde, och allt måste vika för denna makts oåterkalleliga dom. Den förvånade församlingen får väl en herde, men om hvilken den gerna skulle vilja säga: ,Gack bort ifrån mig, jag känner Er ickel!, På ofvannämnde sätt försiggår, som bekant är, tillsättningen af de regala pastoraten, och man kan läteligen göra sig en föreställning om hvad rättvisa, som dervid skall kunna göra sig gällande då, till på pet, dylika ärenden i konseljen föredragas af en ädan person som Hr Hoeurlin, som naturligtvis icke inderlåter att verka för de sina, och, till följe af itt ljusa förstånd, vet inväfva alltsammans uti intri;ens nät. Vi fråga imedlertid, om det är rimligt och ättsenligt, att ett sådant absurdt förhållande i beordringsväg längre skall fortfara? Vore det icke nycket bättre och mera konseqvent att Regeringen, rid dylika frågors afgörande, antingen hölle sig trängt vid förslaget, eller ock vid tillsättningen af illa regala pastorater något förslag icke skall äga um, utan att huru många som helst hafva rättighet öka, och att alla ansökningar, oberoende af några neritförteckningar, inlemnas antingen till Konsistoium, eller, hvad som kanhända bättre vore, till — Jans Exc. Grefve Brahe, för att först och främst unlergå en sängkammare-föredragning, innan något aföres vidare i konseljen? Derigenom undvekes först ch främst detta uppenbara narrspel med Konsisto-. itm, som måste tillse att allt i förslagsväg och hvad idare rörer formaliteterna, noga iakttages; sedernera besparades de sökande en mängd onyttiga deenser, och slutligen befriades församlingarna från behaget af att skrida till omröstning, hvilket, såsom ednare tidens erfarenhet visat, är att på det grufliaste sält uppröra nästan alla samhälls-elementerna. jäst vore kanhända äfven, att alla prester enhälligt altade det beslut att, hvar gång ledighet af ett reall pastorat uppstod, icke, till möjligen vinnande af örslag, anmäla sig som sökande, utan låta Regerinen dragas med tillsättningen bäst den gitter. ESRI AERNENEA sw er F M RAT, AA TALA S NANA Öh ETT