Aftonbladet – 10 augusti 1843, sida 3

Hr Kant rådfrågade några vänner, och man kom öfverens om. att vid en förolämpning, lika stor som orättvis, han borde antaga en utmaning, den han icke sjelf föranledt. Hr Kant sände då tvenne af sina vänner till Hr Dultilleux, för att till nästa dag öfverenskomma om mötestimman, och tillkännagifva,j att som Kant var den förolämpade och således egde rättighet att välja vapen, så valde han sabel. Dutilleux antog vapnet, men begärde endast, att man kunde få begagna huggvärjor. Om Lördagen träffades kontraparterna på mötesplatsen, bortom Herstal. Vittnena erkände, att Dutilleux hade icke annat skäl att utmana Kant, än att denne på ett oförskämdt sätt skulle betraktat honom. Striden begynte, och, efter några häftiga hugg af Dulti!leux, begagnade sig Kant af ett ögonblick, då hans motståndare på nytt föll ut emot honom. sträckte ut sin arm med styrka, och den olyckliga Dutilleux spetsade sig, sabeln genomträngde högra lungan, skar ena sidan midt itu, sedan den rispat handleden vid undersidan af främre armen. Doktor Dewildt anlände genast på valplatsen, men fann endast ett lik. Efter undersökning af såret intygade han, att det varit ögonblickligen dödande. Hr Kant hade, före denna duell, icke haft någon, hvarken direkt eller indirekt beröring med Hr Dutilleux, den han icke ens kände; han hade icke med vilja kunnat gifva anledning till någon dylik utmaning. Hr Kant har i nio år legat i garnison i Littieh, der han gjort sig älskad och aktad af alla de, som kände honom, och i sin svåra belägenhet omfattas han med allmänt deltagande. Ransakning i målet är redan begynd. — ETT RÄTTFRAM SVAR. Henrik IV, konung af Frankrike, klappade en gång den bekafte Crillon på xeln och sade: Detta är verldens största hjelte. Crillon svarade hastigt, i samma ton, hvari han plävade tala till sina krigskamrater: Det är lögn, ers majestät; det är ni sjelf.