Aftonbladet – 10 augusti 1843, sida 2

nare ännu trefva oss fram i mörker eller ledas af en skymning, som mera förvillar än upplyser. Då vi vid dager kasta en blick öfver ett landskap och se alla dess vexlingar, alla dess olikheter sammanbundna till ett helt, huru berget störtar i dalen och kullarne öfvergå till slättland, huru sjön sqvalpar mot stranden och ån slingrar sig genom ängen, då göra vi blott en enda upptäckt: men vandra vi der fram i mörker, upptäcka vi oändligt mycket, än stöta vi mot en sten, än mot ett träd, och den som stötte mot stenen påstår, att trakten är bergig och den som fann trädet påstår att den är skogig — alla hafva rätt, emedan alla tala efter sin erfarenhet och likväl döma de blott om en liten punkt och disputera inom ovalen af några famnar om hur en hel verld hör sc ut. Så är det äfven inom vetandets verld, der vi upptäcka så oändligen mycket och smått, då vi icke förmå se det hela. Af detta förra slag äro beklagligen de flesta upptäckterna inom medicinen, de bevisa genom sin mängd huru wi faml: i mörkret, och om det är några som disputera om pålvens skägg, så är det läkarena. Allopaten, den gamle, hederlige, grundlige allopaten geri dag som dag är hela buteljer med mixturer och belö askar med pulver och piller, han tror ännu i detta ögonblick att han måste så handla för att handla rätt. Homöopaten deremot ger ett decilliondels gran Och påstår, att farliga symptomer uppstå af äfven denna omärkliga portion, han tyckes glömma, att om han hade rätt, skulle hela Menniskoslägtet dricka förgift i hvarje källa, ty intet vatten är så rent, att det ej finnes mer än ett decilliondels gran af några salter deri. Vi se åter den rätta medelvägens män, som söka att så myc