Aftonbladet – 10 augusti 1843, sida 2

hvarjemte den har ett serdeles vidsträckt omfång Denna dyrbara naturgåfva har äfven erhållit er sorgfällig utbildning: den rena och säkra intona tionen, det korrekta och harmoniskt afrundade fö redraget, tillfredsställa konstvännen lika mycket som den lysande bravuren förvånar honom. Er annan egenskap, som utgör sångens yppersta pryd: nad, är denna varma, lefvande känsla, som oemot: ståndligt bemäktigar sig alla åhörares hjertan, denn: egendomliga uppfattning, som förlänar den utfö rande förmågan att med sjelfständig kraft skap: uttrycket, att genomtränga kompositionens ande och blifva ett med den. Denna förmåga ha referenten, åtminstone att döma efter den första konserten, ej funnit i någon väsendtlit mån tillhöra Mamsell Nissens talang. Detta hin drar dock icke, att ju anlaget dertill, om än out: veckladt, möjligen kan finnas; stundom händer det, att ett sådant anlag bor obemärkt och omedvetet i anden, till dess en ofta tillfällig impuls: lifvar -.den slumrande gnistan. En stor fördel är det i dötta, som i andra afseenden, för M:ll Nissåh, att Hon tillhör denna utmärkta krets af konstnärer, der hon, både genom studiet af goda mönster och gerom egen forskning, bör kunna finna tillfälle att befordra den fortgående utbildningen af. sin högre Musikaliska intelligens. Ett bevis på äkta musikaliskt sinne gaf de lyckade valet af repertoir. Ehuru mycket v eljest ogilla satsers lösryckande ur sinfonier, m m., så måste dock erkännas, att andantepartisrn: ur Voglers och Beethovens sinfonier både till ka rakter och temporörelse synnerligen väl egnade sig för lokalen (Ladugåråslandskyrkan), hvilke deremot ej skulle varit fallet med de, till samm: pjeser hörande allegrosatserna. — Glucks enkla sublima ouvertyr till Alceste var en värdig in ledning till det hela, äfven exeqverades den väl Arian ur Mozarts Figaro, Cdur, utfördes af M:l Nissen i en ren och gedigen styl, eburu någo mera värma och lif måhända kunnat önskas. Mer nöje anmärkte vi, att hon uti denna andante endast använde trillon någon gång, såsom alternativ äfvensom att hon i allmänhet behandlade aria med pietet, då vi undantaga ett par förändringa: och koloraturer, hvilka ej voro på sin plats. Fö öfrigt skulle denna nummer hafva vunnit uti ver kan,om det förträffliga recitativet icke blifvit uteslu tet: arian förlorade derigenom en del af den hållning som Mozart aldrig underlät att gifva sina arbeten. — Andanten ur Voglers sinfoni la Scala följde nu Skad2, att denna förträffliga komposition, hvar simplicitet äfven gör den ganska populär, så säl lan gifves hos oss. Det utiryck af en salig frid den barnsliga fromhet, som är utbredd öfver denn sats, trollar vår inbillningskraft tillbaka till för flutna tidehvarf, till de fromma män, hvilka, eg nande sin lefnad åt det kontemplativa lifvet, äl! ven betraktade konsten endast såsom en religions öfning; melodien till denna andante — resone in laudibus — anses tillhöra det 4535:de århundra det. — Sedan konsertgifverskan genom dessa klas siska numror i 4:sta afdelningen betalt sin gär åt den solida smaken, var det billigt, att bon äl ven tänkte på desserten. En rätt liflig och bril jant duo ur Rossinis Semiramis utfördes af mam sell Nissen med verkligt mästerskap i denna sty hvari hon ganska väl understöddes af Hr Bellett — Taminos herrliga aria öppnade konsertens an dra afdelning, och sjöngs af Hr Gänther med de själfulla och rörande föredrag, hvarmed han re dan så ofta skänkt sina åhörare en redbar konst njutning. — Mamsellerna Nissen och Lind upp trädde nu med den bekanta duetten ur Norm: den spända väntan, hvarmed man emotsett denn nummer, tillfredsställdes på det mest lysande sät och man kan knappt tänka sig en fullkorsligar ensemble, så i dynamiskt som i rytmiskt hän seende, än hvad som nu presterades. Allmänhe ten blef å sin sida icke eliter med sitt erkännand häraf, och de båda förtjenstfulla konstnärinnorr öfverhöljdes med stormande applåder. — Afve mamsell Nissens sista nummer, en aria ur ! Sonnambula, utfördes på ett, den utmärkta sår gerskan i allt värdigt sätt. — Me:lan dessa båd luftiga tonlekar framträdde den dystra Beethover Iska andanten ur Adur sin:onien. Det är en djuj len evig smärta, som uttalar sig i dessa bemsk graftoner, och tillika en storhet, som tillbakavisa medlidandet — äfven uti den mera lugnande dur I melodien fortgår den tunga grundrytmen i base såsom en hotande påminnelse, och kan väl de Iständigt otillfredsställda längtan skildras med e Imera gripande sanning, än genom de båda oupf lösta dom,aantqvartsextackorderna, hvarmed ton Istycket börjar och slutar? Iprf —Uu— ET Å omr EEE z TI Eat inkomna uppgifter från Konol. Mai: