hennes trofeer och hon sjelf föllo ned i det gråtande vattnet. Hennes kläder stodo ut omkring henne och för en stund buro henne uppe. Lik en hafsfru sjöng hon, utan sans af sin fara, sina sammalmodiga visor; men icke länge — hennes läder drucko in vattnet, och drogo henne ned det gyttjiga djupet.n Det var då här som den olyckliga Ophelia läckte den brand, som hade förtärt alla hjertats örhoppningar. Frid öfver kärlekens offer, hvikade vår reciterande vän — hvilken jag några lagar härefter skulle i Köpenhamn återse, såsom Philip I af Spanien, uti Delavignes Don Juan af )sterrike. Det var nordens Talma, den lysande, ragiske skådespelaren Nielsen. Solen stod nästan på sin middagshöjd då vi itskiljdes; jag, för att ensam begifva mig till Köpenhamn, öfver det genom sin förtjusning nästan fängslande. Kraagerup, der jag sedermera, i så rikt mått, skulle erfara vänskap och gästfrihet. Ungefär tvenne svenska mil från hufvudstaden väcktes min uppmärksamhet af en äldre man, som vid vägkanten hade satt sig, med ryggen stödd mot en hög och lummig bok. Det låg nåsot vördnadsbjudande i den gamles utseende; det såg ut, som hade resignationen satt sig i detta fårade anlete, att triumfera öfver alla lidelser och oförrätter. Vänligt helsande närmade jag mig sråhårsmannen och tilltalade honom frågande: om han vore egare till den der närbelägna trädvården och det hvitmmenade huset med storken Då taket samt det stora sädesfältet till venster ned sina boklundar? Jag är egare till stugan och fruktgården, men wu mera ej till åkern, som tillhör konungen,