de oredigt i det högblå fjerran, under det de små paketbåtarne med sina röda segel kilade fram och stundtals hoppade öfver vågen. Men det svenska landet syntes mig enformigt och prosaiskt, med sin kala kust och de längs efter stranden kringströdda fiskarkojorna. Vi voro en och hvar så upptagna af det högtidliga naturskådespelet, att Vi nästan hade glömt bort oss sjelfva och andra. En mild hänryckning hvilade öfver våra sinnen i denna stund. Men den iakttagna tystnaden stördes snart af en liten fogel, som hade satt sig att sjunga bakom oss uti en stor tårpil, hvars nedböjda grenar lågo utbredda öfver ena brädden af en till hälften uttorkad damm, murad af gråsten. Vi sågo oss om och betraktade den fria, Vingade sångaren, der han nu satt och utgjöt hela sin lefnadsfröjd i de klaraste välljud och drillar. En af sällskapet reste sig hastigt upp och gick närmare trädet. Det Var en ung man i sina bästa år, uti hvars hela väsen låg detta Sergels tusandjelar, hvilket aldrig underlåter att tilldraga sig allmän uppmärksamhet. De talande blickarne voro lysande af snille, men på djupet af dem bodde melankoliens ande. Efter att några minuter hafva bliekat ned i dammen och lyssnat på fogeln, sväfvade ett sorgligt leende öfver de sammanpressade läpparna, och nu vinkade han Oss att komma närmare, i det han med det mest Musikaliska språk reciterade följande strof ur Hamlet: Här står ett pilträd och lutar sig öfver vattnet, der plägade hon fläta sina fantastiska Ikransar af kronblomster, nässlor, kabblökar och Orchider; hon klättrade här upp för att hänga sina kransar på grenarna Ån trolös gren brast;