Aftonbladet – 8 augusti 1843, sida 3

hen afiägsnade sig och gick ut på balkongen. Servian följde honom, utan att visa, att han märkt denna rörelse, och för att gifva Felix tid att hemta sig, berättade han för honom morgonens äfventyr och Tonayrions fullkomliga nederlag. Denna berättelse åstadkom den helsosamma förströelse, som berättaren hade hoppats; sitt bekymmer till trots, blef Felix allt mer och mer uppmärksam, ch vid åtskilliga tillfällen lät han undfalla sig uttryck af förakt. Just som Servian slutat sin berättelse, gick den vackra Raoul, åtföljd af en betjent, som bar bans saker, öfver terrassen, framför fönstren; för att komma ur boningshuset, fanns ingen annan väg; i annat fall har man anledning tro, att den fallne bjelten ej valt reträtten under elden från fiendens batterier. Vid åsynen af honom förbyttes ynglingens förtviflan i vrede, hvilket redan är en början till lindring. — Herr Tonayrion! ropade ynglingen med hög röst, när ni har härnäst lust alt fäkta, så gör mig det nöjet att söka mig på Saint-Cyr! I stället att vända sig om och svara, sänkte den vackra Raoul sitt hufvud och fortsatte sin väg ännu hastigare. Man bör icke slå en man till jorden, sade Servian, i det han satte sin hand för sin nevös mun, som gjorde sig i ordning att återupprepa sitt häftiga utfall emot Tonayrion; det är hvad man kallar en åsnespark. — För att citationen skall vara riktig, sade Estelle skrattande, är det nödvändigt, att Hr Tonayrion är elt lejon, i stället för att blott vara en åsna i lejonhud. SLUT.