argument; helt hastigt slog hon upp sin sammetslena blick och betraktade sin älskare. — Jag har ej kunnat gissa det, sade hon till honom med en naiv ton, och man vill ändå påstå alt jag har förstånd! Servian tog den hand, som hon räckte honom, med hängifvenhet och lade den ömt emellan sina. — Och när, efter er åsist, äfven jag rönte ett anfall af svaghet, sade han, med en mildt förebrående min, hvarföre -då straffa mig så hårdt? — Beklaga er inte öfser min grymhet, ni borde förr tacka mig derför! Hvem vet? Kanhända har den samma orsak som er rädsla. — Kärleken! utropade Servian. — Er kan man då åtminstone icke anklaga för att ingenting kunna gissa, svarade hon slugt småleende. Det ord som jag söker göra mycket mörkt, gör ni straxt till en bekännelse. — Återkallar ni denna bekännelse, som skulle utgöra min högsta lycka? — Ni skall få veta allt det der längre fram. Allt bvad jag i dag vill säga er, är att en våldsam vrede, enligt all trovärdigket, aldrig uppstår för en likgiltig Person: De båda älskande sutto vid ett fönster; i det de kastade ögonen utåt, blef Estetle varse berr Herbelin, som med hastiga steg kom uppför terrassen. — Se der min far, sade hon, i det hon drog bort sin band, hvilken Servian fattat; drag undan er stol, git mig mitt broderi och fag en mycket förstånd:g min. Bättre än den der, återtog hon småaleeni:e— Vet du h var herr Tonayrion är? frågade öfverster, i det han öppnade dörren häftigt.