Aftonbladet – 8 augusti 1843, sida 1

ven, som pi gaf mig: men, uti en strid, och det var en strid, hafva slagen ingenting förolämpande. Om det är likgiltigt för er, så låta vi det stadna dervid. — Som ni behagar, sade Servian småleende, ni bör hafva nog af edert gräl med Tonayrion. — Han — skulle han verkligen vilja slåss, han! svarade den unga mannen med förakt. Helsande ännu en gång fru Caussade, lade han sitt falska skögg i fickan och gick ut ur salongen gladare än han inträdt. Lemnade ensamme förblefvo Servian och Estelle tysta ett ögonblick. Slutligen satte han sig bredvid henne, — Nå väl, sade han till henne med ett mildt skämt, när jag talade med er om påfogelns fjädrar — Jag ber er, svarade den unga enkan, tala aldrig Med mig om denne man, hvarken nu eller någonsin; är jag ej tillräckligen förödmjukad? Er ironi är förfärlig, öfverhopa mig ej dermed. Det som något-tröstar mig är, att jag aldrig älskat honom. Jag var narrad al hans skryt, se der allt, jag bedyrar det. Ännu en gång tala ej om honom. Hvad talade vi om i går, när han störde oss? : Servian Var för mycket mån om sitt intresse för att ej genast lyda, i det han bytte om ämne. Ni ville, svarade han, nämna för mig det förfärliga brott, som har uteslutit mig ifrån edra tankar. — Så var det; jag skall säga er det; framför allt, sök att rättfärdiga er, så godt ni kan; jag känner mig så fullkomligt tagen ur förtrollningen, att, för att återupplifva mitt hjerta, vill jag