Aftonbladet – 5 augusti 1843, sida 3

förstå mig. Skulle det vara hans mening att vilja göra sig väntad? Under det hon öfvervägde denna tanke med en tilltagande vrede, blef hon uppmärksam på ett buller bakom sig. — Der är han, sade hon, i det hon vände sig om. . I stället för Servian, såg Estelle några: steg ifrån sig tre karlar, klädda i bluser, beväpnade med påkar och förfärliga skägg, tre galgfoglar, hvilkas möte på ett så ödsligt ställe skulle bafva kommit den mest oförskräckta karl att vända om. Oaktadt sina ridderliga böjelser, kände Estelle en faslig förskräckelse och försökte att fly; men i detta ögonblicket störtade de tre stritröfrorne på henne och qvarhöllo henne i sina armar, och för att qväfva hennes skrik, satte de med styrka för hennes mun en silkesnäsduk, i godt stånd, den de utan tvifvel hade stulit. Halfdöd af förskräckelse fäktade fru Caussade, som ett lam i gapet på en varg, men alla bemödanden till trots kände hon sig snart bortsläpad eller snarare bortburen af dessa djerfva missdådare. I detta ögonblick framkom ur småskogen en man, Tonayrion i egen person; som Försynen helt oförmodadt tycktes hafva ditfört, för att hindra detta ohyggliga röfveri; stolt som guden Mars skyndade han till stället. Ehuru ban var utan vapen, och röfrarne, utom sina käppar, försökte att vid hans åsyn draga sina dolkar, kastade ban sig öfver dem med ett beundransvärdt raseri, ryckte påken ifrån den första, som föll i hans händer och, ensam emot tre, inlät han sig i en strid, som olikheten gjorde till hjeltebragd. Under några ögonblick genljöd skogen af påkarna, som sammanslogos, upphöjdes, återföllo tungt och splittrades, som spön; men snarthbörjade missdådarne, till utseendet mörbultade af slagen, att draga sig tillbaka för sin förskräcklige motståndare; sedan deras återtåg förändrat sig till ordentlig flykt, lemnade de skymfligt platsen, i det de satte sina dolkar i skidorna. Efter att ett ögonblick hafva förföljt dem, återkom Tonayrion till fru Caussade, som, under striden, hade förblifvit utan rörelse, utan röst och nästan utan andedrägt. — Frukta ingenting, min fru, sade han till