Aftonbladet – 5 augusti 1843, sida 3

Han, Servian nemligen, var närmare än fru Caussade visste. Han kom till ingången af den öppna platsen i det ögonblick striden slöts. Då han såg att Tonayrion återkom till Estelle, för hvilken faran var förbi, eftersatte han missdådarne, och, emedan de flydde åt olika håll förföljde han den, som var närmast honom. Bofven sprang fort, men Servian än fortare. På punkten att blifva upphunnen, vände bofven -sig om helt hastigt och upplyftade sin påk. — Inte ett steg till, ty då dödar jag dig! utropade han med en andtrulten röst. Utan att fråga efter denna hotelse, rusade Servian på röfvaren och gaf honom i ansigtet ett slag med knytnäfven, så hårdt, att han föll baklänges. Utan att gifva honom tid att stiga upp, ryckte han ifrån honom käppen, bemäktigade sig en dolk, som till hälften stack ut ur hans ficka i blusen, och för att försäkra sig om hans person, grep han honom i skägget. Oförutsedda coup de theatrel detta röda och tofvigaskägg stadnåde i hans hand, och han såg ett ansigte som var fullkomligt skägglöst och utan tecken till mustacher, rödt af blodet som rann ur näsa och mun. — För fan! sade röfvaren när han uppvaknade från sin yrsel; ni kunde slå till mindre hårdt. Tager Di mig för en oxe? — Stig upp, svarade Servian, som lade i sin icka dolken och lösskägget, såsom bevis. Mannen i blusen lydde. — Och nu, gå framför mig, återtog Servian; ch i synnerhet försök ej att fly; vid den första örelse åt höger eller venster krossar jag ditt bufvud med din egen Bäpp.. . — Men säg mig, sade röfvaren, i det han drog app ur sin ficka en silkesnäsduk, hvarred han orkade blodet, som strömmade utför hans baka; ör hvem tager ni mig, om jag får fråga? — För en bof, åt hvilken närmaste domstol sfördröjligen skall göra rättvisa. — Domstol! alls inte, min herre! jag betackar mig så mycket! jag är ej mer någon röfvare än ni. — Godt. Du skall få förklara dig inför domarne; i väntan derpå, så march! — Min bästa herre, ni begår det mest beklag