AE a a mm mycket djerf och att jag i min tur hade rätt att blifva ond? Lär, min herre, att jag ej har något af de fel, som ni under två dagar bar förlöjligat. Ni har trott er vara mycket elak, men ni har endast varit orättvis. Icke ett enda af edra skämt har hunnit mig. Jag röker inte, jag simmar inte, jag förstår mig icke på att fäkta med florett och jag har aldrig hållit vad vid kapplöpningar; med ett ord, jag är på intet vis lejoninna; Jag är qvinna, hör ni, den mest qvinliga qvinna. — Ni är en engel — när ni vill, sade Servian med ett skämt, hvari ömhet framlyste; hvarföre vill ni då inte alltid?... — Det blir ledsamt i längden, återtog Estelle småleende; englarna sjelfve behöfva ombyte, och för öfrigt känner jag för mycket svaghet i mitt uppförande för att kunna räkna på fullkomlighet. Men det tyckes mig, som vi hafva gått bra långt utan att märka det. Hvarom talade vi? Om er afresa? Ni bar då bestämdt att resa i morgon? Den blick, som åtföljde dessa ord, fullbordade att besegra Servian. — Säg mig sanningen, svarade han med en rörd röst; är det möjligt, alt ni gifter er med herr Tonayrion? — Med honom eller en annan, det lär betyda föga för er. — En annan skulle kanhända vara er värdig men han! Huru! begåfvad med en så liflig skarpsinnighet, har ni ej ännu gissat till den beklagansvärda torftighet, som döljer sig under denna prunkande yta? ij — Rivalens ord! Tillstå att ni är svartsjuk på herr Tonayrion, och jag skall i min tur svara eder uppriktigt På en fråga. Ända dittills, i stället för att fråga ett ord efter de upplysningar, som han önskade att erhålla, bade Servian följt samtalets intagande verkan; de sista orden af Estelle återledde honom på spåren. — Det gifves endast rivalitet der, hvarest det finnes något hopp, och hur skulle jag ännu kunna hafva något? sade han med ett uttryck a fattning. Har jag ej begått ett förskräckligt bofstycke, som för alltid har bannlyst mig ifrån eri hjerta?