— Ahl min far har gjort ett skälmstycke, sade den unga enkan; han skall betala mig det. Låt höra, hvad har han sagt er? — En gåta, som jag kommer för att söka ordet till. Jag är brottslig, se der allt hvad jag fått veta; men hvaruti? eller huru? derom är jag fullkomligt okunnig. Imedlertid, uti hva:je civiliseradt land, dömer man ingen anklagad utan att lemna honom medel att försvara tillåt mig alt anropa denna rättvisans grundsats. Ilvad förebrår ni mig min fru? Hvilket är mitt brott? Hvad har jag gjort? De två sednarn dagarna hade fru Caussade önskat denna explikation, så vida som Servians uppförande sjelf föranledde den; men då hon fann sig så oförmodadt och på ett så bestämdt sätt ålagd alt svara, rönte hon en känsla af förvirring, som ett ögonblick förstummade benne, — Ni har rält, sade hon slutligen, i det hon återtog sin säkerhet; det finns ingenting så förträffligt som uppriktighet. För öfrigt bafva vi varit ganska länge på kapitlet om mina fel; så att det nu är billigt, att turen koramer till er. Vet då, att... I detta ögonblick såg Esteile hellt nära sig Raoul Tonayrion, som närmade sig dem. — Hvilken förargelsel sade hon, i det bon afbröt sig midt i meningen; min far har då inte spelt billard med honom. — Af nåd, utropade Servian, änau ett ord! ni har tid dertill, innan han kommer. — Ett ord är ej tillräckligt, men vi skola sedermera tala derom. — Snart, icke sannt! i dag! — Det är för sent, vi måste gå bem, och i salongen är det omöjligt. : — I morgon då? j.g anhåller derom, i morgon! — Vet ni ej, att jag alla mornar promenerar I skogen, nära kossackens graf? Den besvärliga gästen var blott två steg ifrån dem, och Servian kunde blott svara med blicken. Det var händelsen, och ingen den minsta tillskyndelse af svartsjuka, som förde Tonayrion i trädgården. Svartsjukan förutsätter alltid ett visst misstroende till sig sjelf, som Raoul aldrig hade rönt. För mycket sysselsatt med sina förtjenster