Aftonbladet – 4 augusti 1843, sida 2

blotta tanken på alla de brott och vederstygglig heter, hvarmed man: förmenar att jorden ska öfversvämmas, om dödsstraffet afskaffades; ma skall anse sig hafva öppnat en ny Pandoras sak hvarutur otaliga olyckor och lidanden skola ut strömma. Man befarade detsamma, då tortyi rådbråkning samt andra vederstyggligheter afskaf fades, och likväl har rättvisan, sedan dess, haf samma ostörda gång, samt brottet funnit sitt vä förtjenta straff. Jag vördar för öfrigt hvars och ens öfverty gelse i detta ömtåliga ämne, som jag ogerna vid rört. Men då frågan har ett så nära sambant med närvarande arbete, och eger en så djup mo ralisk betydelse, har jag ansett såsom en heli pligt, att fråmställa densamma till ett mera all mänt begrundande. Sedan den allt mer framskridande upplysningei ifrån brottmålslagstiftningen förjagat de mest bar barbariska kroppsstraffen, såsom stympning, brän märkning, m. m. d.), återstå spöoch risstraffei i vår gällande lagbok, såsom de sista spåren a en förfluten tids rättsåsigter. Spöslitningen, som stämplar den straffade met en outplånlig vanära, är måhända ännu mera för nuftsvidrig, än sjelfva dödsstraffet; uti sednar fallet tillintetgöres förbrytarens fysiska tillvaro medelst spöstraffet åter möjligheten, snart sagdt af hans framtida bättring. Samhällets straffrätt hvars ändamål är att, medelst sjelfva strafftil lämpningen, återställa det kränkta rättstillståndet samt att varna och förbättra, har således aflägsna sig så himmelsvidt från sin grundid, att den van hedrar, gör återgången från den beträdda brotts lighetens bana nära nog omöjlig, och lemmar blot valet öfrigt mellan eländet eller schavotten. Hurt många exempel på detta, för menskligheten lik bedröfliga, som för den allmänna säkerheten våd liga förhållande, har icke vårt fosterland att upp visa. Men, invänder man, kroppsstraffen äro inför lifvade med våra vanor, våra seder, våra tradi tionella bruk! Detta påstående grundar sig, efte min öfvertygelse, på ett missförstånd, en sam: menblandning af en förfluten tids åsigter med der när varandes. — Kroppsstraff voro införlifvade mec det allmänna tänkesättet, så länge de voro öfver ensstämmande med de rådande religionsbegreppen Kyrkan sjelf anvisade dem såsom ett saliggörande medel, och den botfärdige syndaren trodde sig medelst flagellation, kroppsligt lidande samt strängs fastor, återvinna den förlorade samvetsfriden. Lång! ifrån ätt då vara vanärande, ansågos kroppsstraffer såsom en försoningsakt, och den enda, rätta vä gen, att åter kunna upptagas i kyrkans sköte Deraf finner man dem, i förening med kyrkoplk och skriftermål, hvarigenom den, medelst straffe renade, åter inträdde inom: församlingen. Mer denna tro, dessa begrepp, hafva längesedan för svunnit. Det allmänna tänkesättet stämplar, våra dagar, den straffade med en nästan outplånli vanära, och stöter honom tillbaka med afsky. Fin nes väl någon bland dem, som försvara spöstraf fets lämplighet hvilken ville taga en spösliten sin tjenst? Har man då icke skapat en klas Parias, eller moraliskt fogelfria varelser, son tvingas alt anse sig i ett fortfarande krigstillstån mot samhället? Vanhedrande kroppsstraff leda dessutom tänke sättet på en farlig afväg, den nämligen: att min dre afse brottets beskaffenhet, än sjelfva straffe! såsom medförande vanära och allmänt förakt. Dersz uppkommer ofta, hos mera obildade, den före ställningen, att förseelsen är mindre ärekränkande blott man lyckas att, medelst list, eller uppstud sigt nekande, undvika den förnedrande straffpå följden. Spöstraffet, som varit brukligt i andra länder i Tyskland (ruthenstreich), i Frankrike (les ver ges), har doek derstädes blifvit afskaffadt utan våds utan att brottens förökning deraf varit en följd Skulle väl svenska folket, som utmärkes af e djupare religiositet, som sedan urminnes tider eg en fri samhällsordning, vara dessa nationer så vid underlägset, att det icke kunde bära en lika för nuftsenlig och mensklig lagstiftning? Den allmänn rösten skall säkert jäfva detta påstående, och mo tioner hafva redan, vid innevarande riksmöte, bli vit framställde, angående spöstraffets afskaffande. Det är ett vigtigt stöd för min öfvertygelst att samtlige häradshöfdingarnes, af justitiestatsm nistern infordrade utlåtande, rörande spöstraite och den lika förderfliga, som från sin ursprung liga natur så lågt fallne kyrkoplikten, gifvit fö jande resultat: För afskaffande af spöstraffet . 48. för dess bibehållande . .....-.--.43. vilkorligt ... so... va För afskaffande af kyrkoplikten ... . 44. för dess bibehållande . . . ....... 24. vilkorligt -. oo... .... EA Dessutom torde kunna antagas, att många iblan dem, som hyst betänkligheter att tillstyrka spi straffets afskaffande, dertill varit föranledde af d föga förtroende, de hysa för vår fängelsevård oc våra korrektionsanstalter, samt att denna så v grundade farhåga icke ringa inverkat på der omdömen s Till heder för vårt fosterland kan anföras, att q i Sverge aldrig, varit antagne. INGE mm I UNDERSÖKNINGEN ANGÅENDE TILLVERI rr TS vt ND rr AVP ÄT OR VÄ ARTY NR ÅA TN EIN)