atse de stridigheter, som ofelbart skola blifva följden af olikheten i våra karakterer, och då är det mycket klokare handladt att vägra förena sitt öde med mitt. i — 5Se så, nu äro vi inne på ett annat kapitel. Jag vet att fordomdags fanns det äktenskapsskillnad för stridiga lynnen; men man har afskaffat allt det der. — Väl äktenskapsskillnad; men ej stridiga lynnen. — Ni tror således, att ni skulle blifva illa gilt? — Genom mitt fel, utan tvifvel; jag anklagar här blott min oskicklighet. Begålvad med öfverlägsna egenskaper, har fru Caussade rättighet att fordra af sin tillkommande man en öfverträffande förtjenst, som jag ej känner mig äga Hon drömmer sig ett ideal af hjeltemod, bredvid hvilket en man om fyrtio år, tänkarrde, bestämd, och föga kurtisör bör göra, jag tillstår det, en sanska skral figur. Det måste vara en Amadis, och ej en prusaisk egendomsegare, som ej känner minsta smak för det ridderliga tornerandet, — Jag alfstår således platsen till herr Tonayrion. Hvad skulle det tjena mig till, att försöka täfla med denna oemotståndliga vandrande riddare? Om ni har något bud till Paris, så laga det i ordning; jag reser i morgon afton. Jag hoppas, herr öfverste, att vår vänskap ej derigenom förminskas. För fan! han är djupt sårad, sade herr Herbein för sig sjelf, när Servian hade lemnat bonom; bvilken spefull ton! hvilken ironisk min! hon bar i högsta grad förargat bonom; och på min