Aftonbladet – 2 augusti 1843, sida 3

mr —— — Oo —— Genom en af-dessa, på en gång skedda frontförändringar, hvaraf passionens häfder erbjuda mer än ett exempel, hade mannen om fyrtio år och den unga enkan bytt om roler. Han var nu kallsinnigheten, stoltheten, ironien; hon saktmodet, vänligheten, tålamodet. Förutseende kanhända att hans svaghet var nära att återkomma, skyndade sig Servian att draga fördel af sitt missnöje. Dittills anfallen, blef han i SIN Ordning angriparen. Alla sarkasmer, riktade al Estelle åt fega männer, återkastades af honom på manliga fruntimmer. Han lät med ett obarmhertigt löje dessa amfibiska varelser, som afsvärja sitt köns behag, för att parodiera det andras styrka, löpa gatulopp; vapendragerskor och Jjägarinnor, simmerskor och rökerskor; de, som hafva en vapensal till boudoir, de, som bivista kapplöpningarne med ridspöet i hand, de, som gilva sig titel af lejoninnor, då de ej kunna taga den af tigrinnor, med ett ord hela racen af amäzoner, ifrån Engelskan, som bemödar sig att uppstisa på Mont Blanc, ända till Andalusiskan, SOM ropar: Bravo torol, när Picadoren faller blödande på banan. Utan tvifvel är Mars i stubb löjlig; men hvad skall man då säga om Venus i stöflar? Sålunda dömde Servian. . Kort förut skulle fru Caussade ej hafva lemnat utan svar ett dylikt anfall; men i detta ögonblick kom en mild rörelse, i det den uppmjukade hennes bjerta, henne att glömma de manhaftiga qvinnornas sak. Långt ifrån att försvara sig emot skämtet, som kunde anses för personlighet, tålde hon det med sjelfförsakelse, och mer än en gång uppmuntrade hon det med en leende