Aftonbladet – 2 augusti 1843, sida 3

blick, som tycktes säga: Hvad har jag gemensamt med de der karlaktiga qvinnorna, hvilka ni så rättvist förlöjligar? Allt som Servian klandrade Clorinderna och Bradamanterna, fördjupade hon sig i sin fåtölj med den behagfulla liknöjdheten af en finkänslig skönhet, som skulle krossas af den ringaste ansträngning. Då han förlöjligade en köpmansfru, som hvarje dag tog lektioner i fäktkonsten, så steg hon upp för att söka sitt broderi, som: hon ej rört på mer än en månad, och beväpnade fredligt med en synål en liten hand alltför mjuk och småtäck, att en florettknopp någonsin skulle hafva gifvit dess hvithet någon blånad. Slutligen, när han började att tala om stöflar -på Venus, kunde hon ej hindra sig ifrån att till en motsats sträcka ut på mattan en liten fot, på det täckaste sätt beklädd, och som skulle hafva gjort heder åt skönhetsgudinnan sjelf. Sällsamma, men ej oförklarliga sak! I stället för att såra Estelle, behagade henne tvertom Servians vrede. Sedan hon en gång hade sett honom uppretad och nära att göra uppror, så önskade hon hans kärlek, och det syntes henne pikant att tvinga honom till lydnad. Allt eftersom han utgöt en länge återhållen ironi, kände hon sin böjelse för honom åter upplifvas. Så grönskar friskare gräset, då det blifvit vattnadt af ett regn med storm. Aldrig hade hon funnit hans blick så uttrycksfull, hans röst så djupt trängande till hjertat, hans ställning så stolt, hans ord så kraftfulla och mäktiga. Tålig, mild och vördnadsfull — då hon kort förut misshandlat honom, som nu var spefull och retande — hörde hon honom med en undergifvenhet, som liknade ömhet. (Forts. följer.)