Aftonbladet – 1 augusti 1843, sida 1

— IA flicka, en ärbar matrona eller en ful familjemoder skulle hafva synts dåraktig, för att ej säga vidunderlig. D Sedan hon hade erkänt nödvändigheten att lägga Raouls bjeltemod i digeln för att undersöka om det var guld eller bly, blef den unga enkan tyst och tankspridd, enligt bruket hos dem, som nvälfva i sitt hufvud någon utomordentlig föresats. Lutad öfver kanten af varggropen, retade hon fången genom ali öfver dess hufvud skaka en batistnäsduk, sådan som vargar sällan hafva illfälle att få skåda. Helt oförmodadt låtsade hon blifva förskräckt för en hastig rörelse hos djuret, och släppte näsduken, som föll i gropen. — Min näsduk! utropade hon; det otäcka djuret äter upp min näsduk! I samma ögonblick kastade hon på Tonayrien en blick, lik den med hvilken den vackra Angelique betraktade sin älskare Roland, när hon skickade honom att förstöra Falerins trädgårdar. Det gafs ej mer än ett enda sätt, hvarpå man kunde förstå och tyda en dylik blick. Detta var att hoppa ned i gropen; — men Raoul gjorde intet, vare sig att hans förstånd eller att hans mod var orsak dertill. I stället för att hjeltemodigt begilva sig ner i gropen och rycka näsduken ifrån vargen, som kastade, sig på den med raseri, VÄnde han ögonen åt alla sidor, fick se en stång stödd emot häcken och sprang dit för att hemta i Då Estelle såg till hvilken utväg, full af försigtighet, hennes älskare tog sin tillflykt, kände hon en plötslig motvilja intaga rummet af den ynnest, hvarmed hon ända dittills öfverhopat bonom: