Aftonbladet – 31 juli 1843, sida 2

har jag slagits med ett lejon; men man är ej alla dagar lika disponerad. — Har ni slagits med ett lejon? sade fru Caussade och Felix på samma gång. — Utan vapen? tillade Servian med en förträffligt väl spelad min af förundran. — Det är onödiet alt säga, det scenen passerade i Afrika, återtoz Raoul med en ton af enkelhet, egnad att gifva sannolikhet åt hans mest fabelaktiga berättelser. Några officerare af Spahi?), flere landtbrukare ifrån Mitidja och jog, — vi hade anställt ett jagtparti, SOM förde oss ända till foten af Atlas. Vid slutet af den tredje dagen befunno vi oss vid ingången till en ödslig och brännande dal, Helt oförmodadt hördes på afstånd ett förfärligt rytande: — ett lejon! var det allmänna ropet. Ni kan vara öfvertygad att tröttheten var glömd, törsten släckt, ifyern återupplifvad! hvar och en satte sina vapen i ordning och så bar det af i galopp. Tack vare min hästs lätthet och kanhända äfven de skarpa kringlorna på mina sporrar, dröjde det ej. länge innan jag var den främsta och befann mig två eller tre hundra steg framför mitt sällskap. Hvad får jag plötsligt se emellan två klippor? Lejonet lifslefvande, ett herr lejon, på min heder, som skulle tagit vargen der 1 en munsbit. Au bli mig varse, ryta, resa sSsimn man och rTusa på mig, var för det blott ett ögonblicks verk. Tyå kulor, som jag skickade i dess kropp, hejdade det ej en momang. Med bringan sönderrifyen af vilddjurets klor, stegrar sig min häst, störtar omkull och dignar på sanden i det den drager ) Spahi: benämning på de turkiska ryttarna.