tism, gingo de alla ut tillsammans, för att gör den fångne vargen visit. Vid åsynen af den nyfikna gruppen, som om gaf gropen der vargen befann sig, upphörde dei med sina onyttiga hopp och kröp ihop i ett hörr — Se der, då det vilda djuret, sade fru Caus sade, i det hon noga betraktade fångens skrämd ställning; den minsta dogg har ett mera fruktans värdt utseende, och Mustapha skulle bita ibje den på en minut. — Det tviflar jag på, anmärkte Servian. — Hvarföre tviflar ni? återtog den unga enkar med en försmädlig ton. j — För min del, min fru, sade Tonayrion, si är jag af er mening; vargen har alltid: tyckts njut: af en orättvis reputation. Hvad är den efter allt utseende? En vild hund, ingenting-mer, som kommer får att darra, det må så vara, men män ner — det är det jag aldrig kan begripa. — Beväpnad med sabel eller till-och med med en dolk, sade Felix med en docerande ton bör mannen ej studsa tillbaka för något vildt djur — En sabel, en dolk! återtog den vackra Raou småleende. Om det vöre fråga om en tiger el ler en rinoceros, så kan jag inse nyttan af e! djur, behöfs det väl så mycket omständigheter ensförsta sparken sätter det ur stånd att strida 2 — Ni borde vara född till herde, :sade Estelle eder bjord skulle blifva mycket väl bevarad, di ni till och med utan vapen ej fruktar att anfall en varg. — Man bör ej svära för någonting, min fru svarade Tonayrion, stucken; hvem vet! jag skull kanhända söka rädda mig. En gång, det är sant