Tonayrion det hjeltemod, s inbillning ä tills i dag gifvit honom: mm en dnbilining ända Den unga enkan kände en blandning af förargelse och tillfredsställelse, som uppväckte en hastig rodnad på hennes kinder. Denna dubbla känsla var lätt att förklara. Händer det icke ofta att en qvinna, som befinner sig emellan två tillbedjare, lider af de anfall för hvilka den en? är föremål, utan att derföre den andras svartsjuk: kan vara oangenäm för henne? — Jag har redan märkt alt herr Tonayrion ej har den lyckan att behaga er, sade hon med ett tvetydigt småleende. Det är sannt, han har haf orätt emot er systerson, men dettaär ju afbjelpt Hvad angår den sak ni syftar på, så ser jag e att ni har något skäl att beklaga er deröfver; och imedlertid visar ni er som om niinte kunde tåla honom! Hvad här han då gjort? Med en allvarsam och djup blick underrättade han fru Caussade, att han ej ville, om ock blot för ett ögonbliek, låna sig till den skenheliga strid. hvari hon ville locka honoms. — Hör mig, min fru, sade ban med ett be de allvar, som mera syntes gränsa. till e aders ömhet än till en älskares hänryckning; 13 har begärt detta samtal, men emedan ni har be viljat mig det, så måste ni fördraga att jag gif ver er ett råd. Glöm att jag har älskat er oc! att jag bar begärt er hand; se i mig blott en gammal vän till er, en man, hvars oinskränkta förtroende ni alltid eger, ehuru ni försöker att misskänna bonom. Jag skall gifva er ett prof deral vid äfventyr att ännu mer föröka den afsky, som jag i dag märkt att ni bär för mig. Ni skall har man sagt mig, gifva er hand åt herr Tonayrion...